Som en del av upptaktens korta exposition får vi i filmen höra ett medium berätta om spök- och demonvärldens faror för paret som tror deras hus är besatt. Tankarna vandrar till den där gråtande farbrorn med hästsvans som på tv lurar i människor att han pratar med deras döda släktingar. Vilken som är mest trovärdig lämnar jag osagt, dock borde alla inse att den ”verkliga” spökpratarens historier är precis lika påhittade som Paranormal activitys handling.

Men det är väl här vi hittar anledningen till Paranormal activitys och Blair witch projects framgång, i skarven mellan fiktion och verklighet. Båda filmerna låtsas att de är baserade på verkliga händelser och är filmade i en medvetet undermålig stil med kameraskakningar och fokuseringsproblem som påminner oss om ”hemmavideos” gjorda av icke-professionella filmare. De försöker förmedla känslan av att filmernas händelser har hänt i den verklighet du lever i , att just du i publiken kan vara nästa som drabbas. Filmernas protagonister är inga hjältar utan vanligt folk, kanske lite trögare än de flesta, men ändå vanligt folk.

Finns det några fördelar med den här estetiken? Nej, egentligen inte, kanske fanns det en poäng första gången då den som ”innovativ” teknik tillförde något nytt till en genre där konventionerna är många men med tiden har ju även detta grepp blivit till en konvention.

Det storslagna med Blair witch var den fantastiska marknadsföringen, som fick publiken att tvivla på om filmen var fiktion eller verklighet, inte filmen i sig som, om man hårdrar det, är en taskigt filmad historia om tröga campare som hittar en stråfigur och ställer sig och pissar i ett övergivet hus (nej, jag tror inte man kan göra några andra tolkningar (smiley)).

Marknadsföringen av Paranormal activity har inte varit i närheten lika uttänkt eller smart utan mest levt på sina föregångares redan prövade tricks. Att filmen blivit en succé handlar mer om timing, i en marknad översaturerad med otroliga och specialeffektsdrivna skräckisar suktar publiken ibland efter motsatsen. Filmen (i detta fall Paranormal activity) börjar helt enkelt gillas för dess motsatsförhållande till den på marknaden dominanta estetiken (Hollywoodskräckisen). Ryktet sprider sig från mun till mun och den upplevda rädslan blir, enligt beprövade teorier, större och större för varje gång historian berättas. För att marknadsföra filmen internationellt behövs bara några ord om ”det lilla tåget som kunde” försätta hela den amerikanska publiken i skräck utan vare sig de stora summorna eller kända skådisarna.

Paranormal activity är en film som lever på hypen, utan ryktet hade inte en människa blivit skrämd. Anledningen till att de flesta ser skräckfilmer är att de vill bli skrämda i en säker miljö, för entusiasterna har Hollywoodskräckisarnas förutsägbarhet och konventioner tagit bort rädslan från ekvationen, det enda som finns kvar är ”hoppa till skräcken” som orsakas av ljud och bildeffekter som skräms men inte skapar rädsla. När en film som Paranormal activity kommer fram tänds hoppet om att hitta tillbaka till den säkra rädsla man en gång upplevde genom skräckisar. Detta fenomen går i cykler, när publiken förstått att det är mer hype och överdrivet rykte än faktiskt skräckinjagande film blir det som att de får ett temporärt vaccin som gör dem immuna mot ”verklighetsestetiska” filmer för en tid. Det är här timingen kommer in.

Paranormal activity lyckas med en enda sak, att ligga rätt i tiden. Förutom denna bravad är det en tråkig och tom film som varken är skrämmande eller underhållande. Dess avvikande estetik ligger tillräckligt långt borta i tiden från Blair witch och mitt i smeten av generiska genreuppföljare som bombat på boxofficen för att lyckas. Cykeln återstartas nu och nästa skräcksuccé kommer med all säkerhet vara ett storbolagsspektakel med Robert Fnattison i huvudrollen. Don´t look now and don’t believe the hype!

Betyg:

Svag 2 av 5