Regissör/producentparet Björn och Cecilia Kanger har med hjälp av den lånade summan av 35 000 kr skapat en film full av kärlek, humor och ilska. Vi får följa kärlekshistorian mellan Ninja och John som träffas på ett lite annorlunda sätt och fattar tycker för varandra.Deras förhållande känns trovärdigt och är fullt av twistar som håller intresset uppe just när man tror att filmen fastnat i konventioner.

Manuset kan inte kallas innovativt eller nyskapande men det behövs inte när det är konsekvent och trovärdigt med huvudkaraktärer som är både mänskliga och intressanta. Lägg därtill mindre karaktärer som ”runk-Pelle” som injicerar filmen med en humor som balanserar huvudtrådens mörkare teman om våld, förhållanden och hämnd.

Faller ofta på skådespeleriet

Lågbudgetfilmer av detta slag faller ofta på skådespeleriet som brukar kännas amatörmässigt och distraherande och visst finns det sådana felsteg även i denna film. Men filmens två huvudprotagonister spelade av duktiga Anders Tolergård och fantastiska Charlotta Jonsson gör att dessa inte blir överdrivet märkbara. Tolergård och Jonssons insatser ska inte förringas då hela filmen står eller faller med parets förmåga att övertyga oss att bry oss om deras karaktärers öden.

Den tredje huvudkaraktären i filmen är inte en person utan staden Malmö där filmen är inspelad. Björn Kanger lyckas med att förmedla en känsla av tid och plats genom en rad väl valda inspelningsplatser utan att för den skull alienera den del av publiken som inte känner till staden.

Filmkonsulenter och manusmöten

Manuset känns opolerat på ett bra sätt, det finns en råhet som brukar slipas bort genom kompromisser i filmer som får gå den långa vägen genom filmkonsulenter och manusmöten. Karaktärerna tillåts vara ambivalenta vilket gör att man inte kan förutse deras reaktioner, något som skapar en spänning som uteblir i många större produktioner där karaktärer handlar enligt ett mönster byggt på genrekonventioner.

Det finns mer positivt än negativt att säga om filmen men visst finns det brister, främst vad det gäller det tekniska. Filmens mörka scener blir väldigt mörka beroende på bristfällig kamerautrustning, något som kan tillskrivas den begränsade budgeten. Vissa övergångar känns onödigt konstfulla och upprepande, mer till för att visa regissörens tekniska skicklighet än serva storyn.

Ibland känns växlingarna mellan humor och allvar och ljus och mörker lite konstiga och man börjar undra om Kanger ibland haft problem att bestämma mot vilken riktning han ville styra filmen. Filmen skulle också må bra av att minska antalet montagescener, en kul detalj är att Ninja och John hyr filmen Team America som innehåller en parodi på just montagescener.

Mañana

Jämfört med årets andra svenska film som utspelar sig i Malmö, Manuel Conchas taffliga och stereotypa Mañana, så är Oskuld ett litet mästerverk som främst underhåller men också lyckas få med lite samhällskritik som riktar en spark mot polisens och rättsystemets behandlande av kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt.

Oskuld är en lovande långfilmsdebut vars låga budget snarare är en fördel än en nackdel. Det ska bli intressant att se var den tar sin regissör, hoppas möjligheten till en mer polerad yta genom större budgetar inte leder till bortslipandet av de egenheter som gör Oskuld intressant. Om så blir fallet så lovar jag att börja cirkla igen.

Betyg

3 av 5