Mongoliet, med dess nomader levande på vidsträckt stäppland skuggat av magnifika och majestätiska berg, är ett fascinerande land. Kanske beror fascinationen på kvarlevande exotism, då livet på slätterna är vitt skilt från det i våra, och landets egna, västinfluerade städer. Kanske finner vi en skönhet i ett naturtillstånd som sedan länge gått förlorad i vår uppkopplade värld?
Filmer som utspelar sig på exotiska och ”klassiskt vykortsvackra” platser får mycket gratis, det räcker egentligen med att ställa upp kameran och panorera lite för att erhålla bra kritik från recensenter och kulturtyckare. Det är därför skönt att kunna konstatera att Örnjägarens son har mer att bjuda på än bara vackra bilder av den Mongoliska naturen.
Filmen följer en nomadfamilj där fadern, enligt en lång familjetradition, är örnjägare som använder fågeln som hjälp i jagandet. Hans önskning är att en av hans två söner ska föra traditionen vidare men detta hotas av den alltmer påträngande civilisationen, tjuvjakt på örnar, ekonomiska trångmål och sönernas dröm om att lämna det simpla livet på landet för den lockande storstaden. Även pappan börjar inse att en av sönerna kanske måste bege sig till staden för att tjäna pengar åt familjen.
När äldsta sonen gör så känner sig yngre brodern Bazarbai bedragen och övergiven och beslutar sig att rymma från en örnjägarträff för att söka upp brodern som i brev menat att han har ett bra jobb och liv. Pappan oroar sig men förstår att för att hitta hem så måste man kanske rymma iväg först, han gjorde detsamma som ung, och nöjer sig med att skicka ut sin örn för att vakta på sonen.
Resan till huvudstaden Ulan Bator blir strapatsrik med farliga vargar, sävliga björna och onda människor men också ny vänskap och insikter om livet på landsbygden kontra livet i staden som kanske inte är allt vad Bazarbai och hans bror drömt om.
Örnjägarens son känns egen även om den för tanken till Kes, Ken Loachs film om en pojke och sin tränade fågel. Precis som i den filmen så finns det ett sorts existentiellt band mellan pojken och fågeln. Örnens får stå som symbol för pojkens drömmar, båda är fria men samtidigt fängslade. Örnen och bandet mellan örnjägare och tränare får ibland en nästan övernaturlig dimension som inte ringar helt rätt med resten av filmens världsliga handling.
Behandlingen av landsbygd versus stad är en av filmens största förtjänster, vad som från början verkar utforma sig till naiv kritik av samhällsutvecklingen och livet i städerna utvecklar sig till en nyanserad diskussion om för- och nackdelar även om sympatierna främst ligger hos landsbygdens skönhet och stillhet, så även när filmen slutar.
Skådespeleriet från de oerfarna aktörerna är genomgående bra även om vissa småroller hade mått bra av lite striktare personregi eller kanske en omtagning. Några tjuvjägares jakt på huvudpersonen och hans nyfunna vän blir t.ex. oavsiktligt humoristisk när männen huttande vevar på armarna i ett överspel mer hemmahörande i komisk stumfilm än stillsam och kontemplativ familjefilm.
Vackra bilder, kompetent handlingsprogression och bedårande skådespelarinsatser gör Hansens vision av Mongoliet väl värd att se.
Betyg:
3+ av 5
