Filmen är baserad på en bok skriven av Lennons halvsyster Julia Baird och följer Lennons uppväxt hos sin moster och det struliga förhållandet han hade till sin mamma som övergav honom vid ung ålder. Från starten som coverband via mötet med Paul och George och bildandet av The Quarrymen vinkar filmen slutligen av honom på väg till Hamburg och framtiden som en av Beatlarna.
Hamburgtiden kan man följa i filmen Backbeat och Lennon och Beatlarnas liv och leverne har skildrats på vita duken en myriad gånger, mordet på Lennon gjordes t.ex. till film två gånger på 00-talet i form av den hyfsade The killing of John Lennon och den mindre bra Chapter 27 som mest ihågkommes för Jared Letos drastiska viktökning för rollen som Mark David Chapman.
Sam Taylor Wood långfilmsdebuterar med Nowhere Boy efter sin katastrofala del om en man som onanerar i Death Valley i det misslyckade ”sex- fast inte porrfilm”-experimentet Destricted och gör det kompetent men konventionellt och utan överraskningar.
I det bästa tänkbara scenariot hade Nowhere boy öppnat upp för utbyggd eller ny förståelse av en av de senaste hundra årens mest hyllade kulturikoner men filmen nöjer sig istället med att slött och sobert upprepa välkända fakta utan att tillföra något nytt.
Nowhere boys stora behållning hittas i de kvinnliga birollerna, Kristin Scott Thomas, som Lennons på ytan kyliga moster/fostermamma, och Anne-Marie Duff, som hans kärleksfulla men inte särskilt moderliga mamma, åstadkommer med små medel fantastiska personporträtt som når långt mycket djupare än filmens ytliga analys av Lennon själv.
Utan Beatleslåtar att luta sig mot blir de många musikfyllda montagen en irritation som återkommer alldeles för ofta och ger känslan av att filmen helst vill spola förbi det mesta av sin egen berättelse, som att den hellre skulle vilja visa oss framtiden bortom filmens handling, den om The Beatles.
I det hav av populärkultur som finns om och med The Beatles kommer inte Nowhere boy att sticka ut utan endast vara en parantes som inte kan bestämma sig om karaktären Lennon är en kåt tonårspojke eller en genial Gud i väntan, något som leder till att filmen får svårt att bestämma sig om hur man ska hantera honom.
Nowhere boy levandegör inte legenden Lennon utan lämnar kvar sin pojke i ikonernas ingenmansland svävande mellan publikens förutfattade meningar om mannen ifråga och det tveksamma personporträttet i filmen. Nöjd med sin status som parantes blir den nästan provocerande intetsägande om än stundvis trevlig som medioker underhållningsfilm om livet i 1950-talets England.
Betyg
2 av 5
