Blur vs. Oasis kan inte är, i det långa loppet, en av världens mest betydande motsättningar, men cirkusen var rätt kul att följa då det begav sig. Vilka som vann kan diskuteras men om man ser tittar på deras respektive diskografier så kan det konstateras att Oasis har fler plumpar i protokollet.
Att animositeten lever kvar klargörs i de få, men bittra, passagerna där Damon Albarn diskuterar konflikten och fortfarande inte riktigt kan släppa att han en gång sade sig vilja dela ett pris med Gallagherbröderna. Hur medierna porträtterade bråket, arbetarsöner från norr (Oasis) mot Dandys från London (Blur), är en annan irritation som verkar skava och riva på sår som aldrig riktigt läkt.
En konflikt som dock löst sig är den mellan Albarn och gitarrimpressarion Graham Coxon, en konflikt som var början på slutet för Blur (Coxon medverkade inte på Think Tank, bandets sista album). Lösningen på konflikten var i sin tur början på det segertåg som var Blurs återförening med enorma spelningar i Hyde park och på Glastonbury och anledningen till att denna film har en uppåt anda trots självkritik och kontemplationer om vad som gick fel när bandet splittrades.
Albarn och resten av bandmedlemmarnas analys av sig själva och sitt band är många gånger både intressant och mogen. Mogen är ett epitet man också kan använda, om man vill vara snäll, om Albarns utseende, om man inte vill vara det så kommer ”sliten” snabbt fram som konkurrerande tillmäle. Detta blir ännu tydligare då hans nuvarande skepnad kontrasteras med den yngre versionen i filmens många klipp från dåtiden.
Filmens dokumentärform är konventionell med ”talking heads” som berättar bandets historia, tillbakablickar och positivt fokus på nuet. Inte särskilt innovativt men passande för ämnet. Blurs låtar spelas generöst men ofta avslutas de lite för snabbt och lämnar oss i publiken något otillfredsställda, om det beror på att skivbolaget vill att man ska bli sugen att köpa skivorna eller beslut rörande tempo av filmens regissörer låter jag vara osagt men jag kan tänka mig att många kommer att gå hem efter visningarna och plocka fram sina dammiga cd-skivor.
Vare sig men vill vara lite nostalgisk, fördjupa sitt intresse om bandet eller är helt oinvigd så är No distance left to run en utmärkt musikdokumentär om ett bra band som heter Blur.
Visas på spegeln i Malmö fredag 22 och lördag 23.
Betyg:
4 av 5
