Jag satte mig i biostolen och lutade mig tillbaka, i förväntan om att få se en bra, eller åtminstone välgjord film. Ack, så fel man kan ha. Jag tyckte personligen att tekniken var urdålig. Sällan har jag skådat detta, ärligt talat, fiasko. Filmtricken som visserligen bestod mest av blod, flugor och kött, såg inte för ett öre äkta ut. Inte heller den lilla pojken, som sprang runder utan att egentligen vara med i filmen, med sina riktigt fejkade utstående tänder.

Det är svårt att tro att denna film är baserad på en verklig händelse. Handlingen verkade inte finnas där. Skådespelarna verkade mest springa runder och se snygga och sexiga ut. Speciellt huvudpersonen, Jessica Biel, som verkligen vickade på höfterna där hon sprang med fruktan i blicken.

Okej, jag måste erkänna, filmen lyckades få alla i salongen att hoppa till emellanåt, men det var inte genom att skapa blodpölar. Utan dess förmåga att det bara hoppar upp någon i rutan, när man som minst anar det. Det var höjdpunkterna i filmen, tyckte jag.

Om man nu ska analysera den innehållslösa handligen, så handlar denna film om ett gäng ungdomar som är på väg till en konsert. På vägen dit plockar de upp en tjej. Tjejen är i chocktillstånd och kan inte riktigt göra sig förstådd. Men hon försöker varna dem. Tyvärr helt i onödan.

De kommer sedan i kontakt med Leatherface, som är en man med en svår hudsjukdom. Därefter får man följa deras kamp om överlevnad. Leatherface låter dock ingen att komma undan...

Man undrar vad regissören tänkte på när han regiserade den här filmen. Visst, det här är en film för alla er som älskar meningslösa kalla, blodiga likdelar överallt-filmer.

Jag ger denna film betyget två av fem, vilket är rätt generöst. Men mest för spänningen.