Den svenska titeln på filmen, som heter My life in ruins i original, är ett oblygt försök att fånga in publiken från 2001:s kassasuccé Mitt stora feta grekiska bröllop. Filmerna har inget med varandra att göra förutom att Nia Vardalos har huvudrollen i båda. Risken finns att ett flertal i publiken blir besvikna om de tror att detta är en uppföljare med samma karaktärer.

Dock har båda filmerna det gemensamt att de vidareför tveksam karakterisering av grekerna som folk. Grekerna i filmen reduceras till antingen livsglada lathundar som lever livet minut för minut och mest dansar och förför kvinnor eller skumraska affärsmän som gör sitt bästa för att utnyttja naiva turister. Arketypen för den första kategorin kan hittas i Anthony Quinns Zorba som det också refereras direkt till i filmen.

Grekerna är inte de enda som får sig en känga, vi har Australiensare som dricker för mycket och pratar konstigt, amerikanare som är rika och burdusa, o.s.v. Överdrivna karaktärer som känns både livlösa och slarvigt tecknade.

Filmen är den första Hollywoodfilmen sedan 1950-talet som fått tillåtelse att filma vid Akropolis, ett tillstånd som erhölls eftersom de grekiska myndigheterna trodde att filmen skulle vara bra för turismen. Ibland känns filmen också som om den vore gjord av turistbyrån med Grekland bildmässigt visat från sin bästa sida med allt det fula är bortsuddat, tidigare nämnda stereotyper är inte nödvändigtvis något negativt i turisthänsyn utan bidrar till Greklands ”exotiska” lockelse.

Filmens positiva sidor är inte många men om man anstränger sig så skulle man kunna säga att vissa scener är roliga. Inte på ett intelligent eller medryckande sätt men genom skämt som är så dumma att man inte kan låta bli att dra på smilbanden, mest för att man känner att det inte finns annat att göra, som när en kollega drar ett dåligt skämt och man känner sig tvungen att spela med.

Richard Dreyfuss som ”den rolige ensamme gubben” som precis har förlorat sin fru är den enda skådespelaren som kommer iväg med hedern i behåll. Han lyckas ingjuta en sorts stoisk värdighet i sin karaktär som gör honom till den enda personen man bryr sig lite om. Resten av karaktärerna är platta och livlösa, givetvis inser de alla fördelarna med den grekiska latheten/livsglädjen i slutet av filmen och blir som resultat bättre och mer harmoniska människor. Greklands kulturarv får sitta i baksätet medan Zorbadansen och romansen styr bilen.

Vill du ha solbränd näsa, semesterromans med solnedgångar, urvattnade drinkar och, till skillnad från filmens karaktärer, intressanta kulturupplevelser så skippa denna film och åk själv på semester till Grekland istället.

Betyg

Svag 2 av 5