"Million Dollar Baby", som blev den stora Oscarvinnaren i år med fyra statyetter, har följande stora Hollywoodnamn i huvudrollerna: Clint Eastwood, Hilary Swank och Morgan Freeman.
Filmen är baserad på boken "Rope Burns - Stories from the corner" (från 2000) av F. X. Toole, som nu är utgiven på svenska under namnet "Million Dollar baby - berättelser från ringhörnan".
Filmen handlar om boxningstränaren Frankie Dunns (spelad av Eastwood) vars enda riktiga önskan är att återfå kontakten med sin dotter. Anledningen till varför dottern inte vill ha kontakt med honom är något man aldrig får veta, men det har inte någon större roll i filmen. Speciellt med tanke på att Maggie Fitzgerald (spelad av Swank) blir den dotter han en gång har förlorat. Maggie drömmer om att bli en professionell boxare, men Frankie vägrar att träna henne för att hon är kvinna samt för gammal (30+).
Maggie ger dock inte upp så lätt och återkommer till Frankies gym där hon tränar varje dag mellan sina arbetspass som servitris. Slutligen går Frankie med på att träna henne, vilket han senare inte ångrar.
När jag såg den här filmen fanns det en röd tråd i hela berättelsen; typiskt sydstaterna. Det som många (sorgligt nog, kanske man ska tillägga) förknippar med just med de amerikanska sydstaterna - rasismen - är något som är tydligt i denna film. Kanske menade manusförfattaren/producenten Paul Haggis väl, men det förändrar inte att resultatet blev en historia som, trots alla fina inslag, tydligt visar att slaveriinslagen är närvarande i det nutida amerikanska samhället. Gymskötaren Scrap (spelad av Morgan Freeman) har en typiskt afroamerikansk roll - håller sig i bakgrunden, sköter sig, samtidigt som han håller i berättandet och är nästan allvetande. Att Maggie kallar Frankie "the boss" hjälper inte direkt. Tankarna till slaveriet blir ännu tydligare.
Men visst. Gillar du boxning, vill se en kvinna som kämpar för det hon vill uppnå i livet samt en fin berättelse om en äldre man och ung kvinna som utvecklar en far-dotter-relation, som båda saknar, kanske man tycker att den förtjänar sina fyra Oscar. Vad vet jag, förutom att min alltför analytiska recension antagligen inte är någon hjälp på traven.
