Filmen tar vid direkt där Flickan som lekte med elden slutar och vi hittar vår protagonist Lisbeth Salander i trångmål, halvt ihjälslagen och anklagad för mordförsök på sin pappa. För att göra hennes liv ännu surare så finns det många mörka krafter som inget hellre vill än att hon ska dö eller bli inspärrad för livet på mentalsjukhus, med en hemlig statlig organisation, Sektionen, som står bortom t.o.m. regeringens kontroll i spetsen (tänk er ett fattigare NSA i liknande amerikanska filmer).

Om andra filmen i serien kan sägas vara Salanders så får Michael Nyqvists reporter Mikael Blomkvist mer utrymme här. Att han bryr sig om Lisbeth så pass mycket som han gör, till och med om det gäller livet, är lite svårt att förstå. Deras kärlekshistoria är ännu mer oförklarlig och någon vidare personkemi finns det inte att tala om, den som fanns verkar har avverkats i trilogins inledande, och klart bästa, del.

Inte för att det gör så mycket då scenerna de delar i denna film kan räknas på en hand, något som pekar mot en annan av filmens svagheter; bristen på interaktion mellan huvudkaraktärerna, i merparten av filmen springer de mest runt för sig själva om än med siktet inställt på samma mål. Oförklarliga saker i filmen finns det för den delen många av i filmen, som Lisbeths Goth-outfit, bra för reklamaffischerna men rätt löjlig i filmen.

Löjliga och löjeväckande

Filmens skurkar är ett problem som drar ner trovärdigheten och spänningen. De är antingen löjliga eller löjeväckande utan att egentligen vara skrämmande. Vi har Lisbeths blonderade halvbror utan känsel som vi lärde känna i tvåan som här utnyttjas mest för att få in lite action mellan redaktions- och rättegångsscenerna, när han väl stöter på någon av de andra huvudkaraktärerna har filmen redan avslutats en gång och hans roll skulle lätt kunna klippas bort för att förkorta den för långa speltiden på över två och en halv timme. Han blir aldrig mer än en karikatyr, mer monster än människa, och filmen jämställer hans oförmåga att känna smärta med superkrafter.

Vi har Sektionen som till en början utgör ett övertygande hot med vanliga gubbar, t.ex. Hasse Alfredsson, med tillsynes vanliga liv som männen som styr politiken bakom kulisserna. Men gubbarnas hotfullhet desarmeras snart av att de visas i bild alltför mycket och tycks vara helt oförmögna att lyckas med de enklaste av sina planer.

Vi har Anders Ahlbom som pedofil och psykdoktor, äcklig men för infernalisk för att kännas som annat än en ond filmkaraktär.

Vädjan till filmbolaget

Luftslott är ett välkänt begrepp för svenska kriminalfilmer, både metaforiskt och bokstavligt genom 2006 års Wallanderfilm med det namnet i bestämd form. En fördel med Millenniumfilmerna i jämförelse med Wallander och Beckfilmerna är att det finns en avslutning, det kommer inte att komma meningslös del på meningslös del tills vi når en nästan absurd summa av dåliga filmer. Här kanske bör läggas in en brasklapp i form av en vädjan till filmbolaget att inte låta någon ta över där Stieg Larsson slutade och fortsätta historian om Salander och Blomkvist.

För när vi nu har sett den färdiga trilogin kan vi konstatera att den lyckas med konststycket att vara en serie av svenska filmer som i alla fall når upp till godkänt, om än precis. Det är vi inte bortskämda med och man kanske får leta sig ända tillbaks till Arne Mattssons Hillmanfilmer för att hitta en serie av svenska filmer med samma karaktärer där alla delar är värda att se. För det finns väl ingen som kan påstå att de gillade Hälsoresan eller Jönssonligan spelar högt?

Medan manus och regi gör sitt bästa för att implodera filmen så är det skådespelarna som detonerar små explosioner av excellens, med Noomi Rapace, Anders Ahlbom och Lena Endre som bästa sprängare, och bygger om inte ett slott så i alla fall ett radhus av stabilare material än luft.

Betyg

2 av 5