Som om det inte skulle vara nog så drar livet som öppen superhjälte till sig hat från både regeringshåll och avundsjuka skurkar som fått för lite att göra när ”Iron Man för första gången på decennium lyckats skapa ett stabilt världsläge där alla länder kan mötas”. Man kan dra flera paralleller till de utopiska tankar om kärnvapen och atomkraft som forskare som Oppenheimer och Einstein hade innan man såg konsekvenserna av att sätta så pass kraftfulla vapen och energikällor i händerna på demagogiska demokratiförvrängare som uppenbart inte tagit Spindelmannens motto ”with great power comes great responsibility” till hjärtat.
Att filmen innehåller uppdaterad kalla kriget-retorik är inte så konstigt med tanke på att serietidningen och Iron Man-figuren, när de först uppenbarade sig på 1960-talet, var författaren Stan Lees (som kan ses i cameo som Larry King i den aktuella filmen) verktyg för att utforska aktuella samtidsfrågor rörande krig, teknik och (vapen)industri. Men politiken, precis som resten av handlingen, får finna sig i att ligga i bakgrunden i en film som framförallt är fullpackad av actionsekvenser och oneliners.
Underhållningsvärdet skiftar, actionsekvenserna blir snart utmattande även om de nästan homoerotiska ”plåt på plåt”-bataljerna mellan Robert Downey Jrs. Iron man och Don Cheadles James Rhodes till en början är rätt så kul, tänk två superladdade fyrhjulsgräsklippare som står på bakhjulen och bankar på varandra fram och tillbaka tills regissören bestämmer sig för att klimax har uppnåtts. Mindre roligt är Scarlet Johanssons övningar i kampsport som mest ser ut som repriser av samma sekvens, mil från de bästa fighterna i genren.
Onelinersen, och dialogen i helhet, håller då en genomgående högre klass, mycket tack vare Downey Jr. som är perfekt som halvt alkoholiserad playboy med världens tyngd slappt balanserad på sina ostadiga axlar. När handlingen, actionsekvenserna och specialeffekterna inte riktigt lyckas bära upp filmen är det skådespelarna som räddar dagen. Downey Jr. har ett fantastiskt antagonistiskt bollplank i Sam Rockwell som övertygar som den lurige konkurrenten Justin Hammer.
Dessa två bildar stommen som sedan byggs ut med hjälp av inspirerade (Don Cheadle, Garry Shandling, Jon Favreau) och mindre inspirerade (Gwyneth Paltrow, Scarlett Johansson) insatser från den stora stjärnensemble som filmen samlar. Mickey Rourke är ett fall i sig, överspel och uppblåsthet så det förslår men på ett kul sätt, en dålig insats som blir bra, som de bästa b-filmerna, just för att den är så dålig.
Regissören Jon Favreau kan sina saker och är bra på att göra film som tilltalar både fanboys och folk som kanske bara sporadiskt kommit i kontakt med Iron Man och hans värld. Han väver in referenser till serietidningarna och Marvels stora universum på ett sätt som gör att alla som vet känner sig initierade utan att göra sagda referenser så märkbara att den icke-initierade delen av publiken känner att de missar något.
Precis som i föregångaren avslutar Iron Man 2 sin handling efter sluttexterna med en epilog att suga på inför uppföljaren, denna gång i form av en viss asagud med sTor hammare. Iron Man 2 har många ögonblickliga njutelser som klassisk spektakelunderhållning men tillfredsställer inte helt, varje scen känns som en trailer för nästa och precis som med epilogerna så känns möjligheterna de ställer för ens fantasi betydligt mer lockande än resultaten som faktiskt satts på film.
Betyg:
2+ av 5
