Att Inglorius Basterds inte är historisk korrekt gör inget eftersom den inte utger sig för att vara det och, och detta är en viktig poäng, är så uppenbart icke-korrekt att ingen kan missta den för ett försök att återskapa verkliga händelser. Då är det värre med regissörer, Mr. Spielberg jag tittar på dig, som utger sig för att berätta sanna historier fastän det är omöjligt då alla iscensättningar av verkliga händelser per definition innehåller en viss grad av fiktion.
Filmen, som handlar om en hemlig judisk specialstyrkas jakt och slakt av nazister, var från början baserad på Inglorius Bastards (eller Quel maledetto treno blindato i originaltitel), en av Tarantinos favoriter i kulthyllan.
Manuset och den färdiga filmen har dock utvecklats till något som inte bär särskilt många likheter med originalfilmens enkla story om en handfull, av egna millitärmakten, fängslade soldater som genom omständigheter hamnar i en position där deras feghet och/eller illojalitet kan vändas till hjältemod.
Ärofulla?
Faktum är att Inglorius Basterds protagonister inte alls är särskilt Inglorius, snarare tvärtom. Många skulle nog kalla dem ärofulla, redo att riskera sitt liv för att ta kål på nazister. Visst skalperar de nazister utan nåd och fungerar som domare, jury och bödel på en och samma gång, men detta tveksamma förfarande kritiseras aldrig av filmen själv utan Brad Pitt och co utmålas ständigt som hjältar, inte antihjältar eller ens ambivalenta hjältar.
Filmens brist på självkritik, precis som dess förhärligande av våld, kan kritiseras men utgör inga större problem då de överensstämmer med filmens ton i övrigt. En ton som spelar underhållningens melodi med en porträttering av nazister som härstammar mer från efterkrigstidens brittiska filmer än nutidens ofta mer realistiska karaktärsteckningar. Hitler och co. är mer komiska än skräckinjagande. Detta kan givetvis också kritiseras; bör nazister och liknande verkliga hemskheter stöpas om till genrekonventionella karaktärer som riskerar att trivialisera verkliga människors lidande i underhållningens namn?
Men om vi lämnar sådana frågor därhän för denna gång och istället koncentrerar oss på hur lyckad Inglorius Basterds är som underhållningsfilm så ser genast läget ljusare ut. För om Tarantino inte bryr sig om Historia särskilt mycket så har han desto mer kärlek för filmhistoria, Basterds är till bredden fylld av filmreferenser, från karaktärsnamn via titellåtar från otal spaghettifilmer till omnämningar av så fina filmer som Clouzots Korpen. Och det är bara toppen av isberget, man skulle kunna skriva en bok tjock som halva bibeln om referenser förekommande i filmen. Roligt för filmnördar, kanske mindre så för resten av publiken även om Tarantino oftast, men inte alltid, väver in dem på ett sätt som gör att de inte fråntar tempo eller uppmärksamhet från storyn.
Cristoph Waltz
Filmen som är uppdelad i klart avskilda kapitel känns inte lång även om filmens längd är ca en timme längre än Hollywoodstandarden på 1.30. De flesta av karaktärerna är passande underutvecklade men med sina ögonblick att skina. Och Brad Pitt får ursäkta men hans, inte utan fördelar, lustfyllda överspel övergläns av den österrikiske tv-skådespelarens Cristoph Waltz übersmarta och läskige nazistofficer.
Ett riktigt skådespelarfynd som säkert hittades i loppisens 5-kronorslåda och en insats som vunnit pris i Cannes och säkert kommer att katapultera Waltz karriär en bra bit uppåt på eurostjärnhimmelen. Tarantino lyckas också med konststycket att faktiskt inkorporera en karaktär man bryr sig om, Mélanie Laurents Shosanna, bland sina underhållande men tomma bastarder.
Inglorius Basterds skulle kunna kallas en judisk hämndfantasi där de goda segrar mot det onda. Fantasi är ett nyckelord då filmens händelseförlopp och konklusion inte har ett dyft att göra med verkligheten. Detta betyder också att filmens handling har en chans att överraska publiken t.o.m. vad det gäller ödet för så omskrivna personer/karaktärer som Hitler och Goebbels.
Om man kan bortse från ovan nämnda kritik och istället ställer in sig på några timmars underhållning så kommer man att gå nöjd från biosalongen. Ett tips för er som vill uppväga detta kaloriintag av Hollywoodspektakel med något som faktiskt innehåller näring och säger något om verklighetens andra världskrig så kan jag rekommendera Claude Lanzmanns Shoa, Marcel Ophüls Ockuperat land och Alain Resnais Natt och dimma.
Betyg
3 av 5
