Man kan tänka sig att många amerikaner kommer att sätta popcornen i vrångstrupen om de går till biografen för att se den nya Carrey/McGregorfilmen utan att läsa vad den handlar om, för detta är en modig film som behandlar kontroversiella ämnen som homosexualitet och utanförskap på ett ärligt sätt. Speciellt i USA kommer filmen lägligt då homosexuella fortfarande kämpar för att accepteras som människor, inte bara populärkulturella stereotyper som får hållas så länge de kan hjälpa till med inredning och gillar skvaller.
Visst finns det gott om stereotyper även i denna film men de används på ett sätt som många gånger kritiserar den populärkulturella bilden av homosexuella istället för att cementera den, det samma kan sägas gälla bilden av normalitet i allmänhet, anslaget är, på ett förtjänstfullt sätt, milt subversivt. Man ska inte sticka under stolen med att det hade varit en film som skulle kategoriseras som ”gay interest”, med limiterad åskådarkrets, om det inte varit för den höga profilen på filmens två huvudrollsinnehavare.
Att filmen är baserad på verkliga händelser är ibland svårt att tro, då många incidenter känns för omöjliga för att vara sanna. Filmens regissörer och manusskribenter Glen Ficarra och John Requa, som tidigare skrivit manus (med liknande mörk humor) till Bad Santa, verkar vara väl medvetna om detta då de öppnar filmen inte bara med det sedvanliga ”baserad på verkliga händelser” utan även tillägget ”det är den verkligen”. Viss dramatisk licens har säkert använts men faktum kvarstår att rötterna till denna historia finns att hitta i verkligheten, manuset är baserat på Steve McVickers icke-fiktiva bok.
Detta gör filmens aidstwist, som jag av spoilerskäl väljer att inte beskriva utförligare, lättare att acceptera även om man ändå inte kan svälja den helt då den pekar mot filmens svaghet, balansen mellan humor och drama. I valet att lägga tyngdpunkten på historians humoristiska aspekter trivialiserar regissörerna ibland de mörkare trådar som löper genom filmen som en underliggande röd tråd. Det finns både för- och nackdelar med detta tillvägagångssätt men det behövs en sensibilitet i avvägningen som inte alltid, om än ofta, är intakt hos Ficarra och Requa, behandlingen av aids är ett exempel på när balanseringen misslyckas.
Jim Carrey är fantastisk som den av livet tilltufsade solochvåraren Steven Russell som vill väl men inte alltid håller med samhällets officiella och inofficiella makthavare om vad som utgör detta ”väl”. I love you Philip Morris är främst en uppvisning av hans talang även om McGregor spelar trovärdigt ”blond och blåögd” som titelns älskade Philip. Leslie Mann som Stevens tokkristna ex-fru bidrar också till några njutbart komiska scener, som den utdragna aftonbönen i filmens inledning.
Man kan hitta spår av Catch me if you can kryddade med lite mild Tom Ripley-hetta i I love you Philip Morris och även om den irrar bort sig när den också försöker inkorporera några Philadelphiaelement så är det en relevant film värd att se både för sin komik och sitt aktuella ämne. En romantisk komedi som vänder uppochner på flertalet konventioner utan att förlora charmen många förknippar med genren.
Betyg:
3 av 5
