Spanien har blivit något av en uppstickare vad det gäller skräck och thrillers de senaste åren med filmer som Rec och Barnhemmet, speciellt den senare har jämförts vid Hierro och det är inte utan att vissa likheter kan urskiljas, något som marknadsförarna inte är sena med att understryka. Gabe Ibáñez debutlångfilm står sig dock hyfsat på egna ben och lånar mer från Nicolas Roegs mästerverk Don’t look now (1973) än kontemporära spanska kusiner eller avlägsna amerikanska genresläktingar.

Handlingen är simpel, en kvinna blir av med sitt barn på en färja på väg till semesterö och blir som resultat rädd för vatten, inte så bra med tanke på att hon jobbar på akvarium och tillbringar det mesta av sin arbetstid under vatten. När polisen tror att de kan ha hittat hennes sons kropp måste hon återvända till ön för identifiering, men är sonen verkligen död?

Filmens förvecklingar och ”twistar” är minst sagt förutsägbara men det gör inte så mycket då de är visualiserade med en omedelbarhet som försätter publiken i ögonblicket och skapar ett känslomässigt band till huvudkaraktärens här och nu.

Hennes psykologiska utveckling är både trovärdig och smart visualiserad. Ibáñez grundar sin handling i en psykologisk realism men flirtar fördelaktigt med både övernaturliga skräckelement och laddade kidnapparteman.

Hierro är som bäst när den låter bilderna tala för sig själva. Med ett utsökt foto lyckas den skapa en stämning som är samtidigt drömsk och världslig. Den karga ö som är främsta skådeplats i filmen är en passande miljö för huvudkaraktärens mentala tillstånd och illustrerar med fördel hennes ensamhet, utsatthet och längtan efter att återse sin son. Ön är samtidigt skrämmande och inbjudande med invånare som skulle kunna vara benigna, oftast i alla fall, släktingar till ökenlantisarna i Wes Cravens The hills have eyes (minus kärnvapentestmutationerna).

Hierros mittparti är dess starkaste med en atmosfär som suger in och involverar. Prologen är vardagligt skrämmande och visuellt virtuos men får sin förklaring irriterande sent i narrativet. Konklusionen och epilogen känns generiska och förutsägbara, utan överraskningar. Filmen är välgjord och suggestiv med skrämmande och spännande partier men har handlingsmässigt en del brister som sänker det slutgiltiga betyget.

Betyg

3 av 5