Eftersom det separerade paret initialt bor i New York så ägnas mycket tid i filmens inledning åt att fastställa att Parker inte är Carrie från Sex and the city, den mest uppenbara snilleblixten filmskaparna haft är att ge henne en ganska ful frisyr/peruk.
Paret förflyttas snabbt till byhålan Ray i Wyoming efter att deras liv satts i fara då de haft oturen att bevittna ett mord, och som följd får en lönnmördare på halsen. I Ray, som en del av vittnesskyddsprogrammet, sätts de under det konservativa sheriffparets beskydd. Mycket av filmen följande humor byggs på den som kulturkrasch som uppstår när det urbana paret interagerar med den konservativa landsorten.
Filmens mittpart är dess starkaste del med en hel del skratt eller i alla fall dragningar av smilbandet och en fantastisk kemi mellan Parker och Grant som gör att man både bryr sig om och hejar på paret. Karaktärerna är relativt vältecknade och man kan förstå hur de hamnat var de är idag men problem att skaffa barn som rot till ett dåligt fungerande förhållande. Mary Steenburgen och Sam Elliott bidrar också med fina prestationer som gör att de ofta stereotypa teckningarna av småstadsbor får en mänsklig aspekt. Elisabeth ”Peggy i Mad men” Moss måste också nämnas för hennes inspirerade insats i den rätt tråkiga rollen som Parkers assistent.
Manuset känns ibland som en kvarleva från ett svunnet decennium. Här finns ingen ironi eller smart humor, filmen är rätt nöjd med att med sentimentalitet och värme visa att alla människor egentligen är rätt bra, vare sig de är vapenälskare, storstadsmäklare eller till och med demokrater. Man ställer sig ofta tveksam till bristen av kritik av karaktärer som säkerligen inte skulle vara särskilt trevliga att möta i verkligheten. Filmen är väldigt rädd för att dela ut någon som helst kritik av något och jobbar hårt på att tillfredsställa alla, plattityderna blir snabbt oräkneliga.
I filmens avslutande akt faller det mesta samman. Även om vi redan gissat hur sockersött slutet skulle bli så börjar ändå ögonen rulla på helfart när filmen ohejdbart kraschar ner i en orealistisk upplösning där allt, precis allt, löser sig på bästa möjliga sätt. Om man i mittparten brydde sig om paret så har man, när eftertexterna börjat rulla, sedan länge slutat bry sig om karaktärerna som nu inte är annat än illusoriska pappfigurer i en värld som inte finns.
Betyg:
2 av 5
