Arkiverad version av geeloo.se.
Geeloos verksamhet är nedlagd och du behöver nu den arkiverade versionen av nättidningen geeloo.se. En del bilder har gått förlorade och vissa funktioner är inte längre tillgängliga.

Den onda dockan
C huck, Den onda dockan  

Halloween

Halloween är här, dags att krypa upp i filmsoffan utklädda till ert favoritmonster, kanske Jason, Freddy eller Mike Myers. Om ni ska avnjuta kvällen med romantiskt sällskap bör ni kanske undvika Pinhead? Svårt att bestämma vilka filmer ni ska se? Oroa er inte, Geeloo blir er hjälp i mörkret med tips på filmer som räcker för en heldag av skräck och terror. Ett filmtips från varje årtionde av 1900-talet är min present till er, om ni endast vill ha en halvdag eller en kväll av skräck så är det bara välja filmer från era favoritårtionden.

1900-1909

Vi börjar skräckkavalkaden med den tre minuter långa Uncle Josh’s nightmare från 1900. Redan så här tidigt kan vi se skräckgenrens förkärlek för uppföljare då Uncle Josh figurerar i flera filmer regisserade av Edwin S Porter, den mest framstående av filmpionjärerna i Thomas Edisons bolag. I denna film försöker Uncle Josh sova men blir hela tiden störd av en irriterande demon med horn. Med dagens moderna teknologi är det bara att klicka sig till youtube för att beskåda filmen, försök tänka er in i hur publiken vid tiden reagerade när de för första gången såg en variant av djävulen som både var rörlig och begåvad med ”superkrafter” genom specialeffekter. Att den behornade mannen sedan ser tämligen töntig ut för dagens publik, vana vid moderna specialeffekter, är en annan sak.

1910-1919

Då det är svårt att bra renodlade skräckfilmer från denna period så får tipset istället falla på D.W. Griffiths Nationens födelse som har en del skräckinjagade scener men framförallt en isande hemsk syn på svarta och vita som definitivt skickar kalla kårar längs ryggraden. Filmen räknas tekniskt sett som en av de största milstolparna i filmhistorien av en regissör som hjälpte till att forma filmmediumet till vad det är idag. Handlingen är dock synnerligen rasistisk med svarta som de onda efter att amerikanska inbördeskriget ödelagt nationen, hjältarna som räddar den vita oskulden är inga andra än klu klux klan-medlemmar. Efterföljs med fördel av en diskussion om synen på svarta då och nu, diskutera t.ex. svarta karaktärers roll i dagens skräckfilmer där de inte längre alltid är onda men oftast förpassas till mindre roller, ”the token black guy”, som ofta mister livet rätt snabbt.

1920-1929

Vi har nu kommit till ett skräckårtionde dominerat av expressionistiska tyska skräckisar vars estetik fortfarande inspirerar regissörer. Filmer som Nosferatu, Faust och Doktor Caligaris kabinett är klassiker som bör ses av flera skäl. Lägg där till lite svenskt och danskt experimenterande med specialeffekter, i Körkarlen och Häxan, och ni har ett årtionde av skräck med mycket inflytande även om volymen av skräckfilmer inte var så stor. Mitt tips faller denna gång på Fantomen på stora operan från 1925, av alla filmversioner som finns av berättelsen så är det denna som glänser mest. Den tidiga skräckikonen Lon Chaney är fantastisk som fantomen och scenerna i hans underjordiska näste är så fyllda av atmosfär att man nästan kan lukta förruttnelsen. Tillsammans med ett fint foto och banbrytande klippning i den avslutande jaktscenen så är detta berg-och-dalbana av skräck, romantik och dramatik.

1930-1939

Osynliga mördare är ett skräckinjagande koncept, något som bevisas av filmen Den osynlige mannen från 1933. H.G. Wells roman ligger till grunden för denna historia om tidstypisk galen vetenskapsman som får mordiska inklinationer som bieffekt till sitt osynlighetselixir. Claude Rains gör en fantastisk rolltolkning som den osynlige mannen och lyckas med konststycket att mäta sig med de innovativa specialeffekterna. Filmen är regisserad av James Whale, en av de första skräckauteurerna med filmer som Frankenstein och The Old dark house på sitt CV. Om man vill veta mer om Whale så är Gods and monsters, där Ian McKellen spelar regissören, från 1998 en utmärkt startpunkt.

1940-1949

I ett årtionde där andra världskrigets skräck var eoner värre än något som kunde präntas in på film var det andra genrer som dominerade men ett tips är episodfilmen Dead of night regisserad av Charles Crichton, Robert Hamer, Alberto Cavalcanti och Basil Dearden. Episoderna hänger ihop genom ett ramverk där en mans mardrömmar spelar en stor roll. Med härlig atmosfär och temat av deja vu så lyckas denna film, genom experimenterande med berättarstruktur, förutspå filmer som Psycho och Den onda dockan. Den innovativa formen kommer aldrig i vägen för spänningen utan ger istället filmen ytterligare en stämningsfullt obehaglig dimension.

1950-1959

Vi är nu inne på 1950-talet, ett årtionde som i USA präglades av kommunistskräcken med filmer där monster och rymdvarelser fick stå som substitut för det röda ”hotet”. Sådan filmer är ofta mer underhållande än skrämmande med en hög ”camp”-faktor. 1950-talet var också årtiondet då gimmickar började spela en roll i marknadsföringen av filmer, det obestridde kungen på detta fält var William Castle som ständigt hittade på nya tricks för att skrämma sin publik och skapa ett intresse för sina filmer. Tipset faller på 1959 års The Tingler med min favoritskräckikon Vincent Price, en underskattad skådis med stor bredd som aldrig riktigt fick chansen utanför skräckgenren, som läkare som upptäcker en organism som infiltrerar kroppen och växer vid rädsla för att till sist döda sin värd. Sättet att besegra den är enkel men svår att komma på. Om man hade varit lycklig nog att få uppleva denna film då den hade premiär så kunde man råka ut för en av Castles mest kända gimmickar, han hade nämligen riggat vissa biofåtöljer med elektriska stötar som sammanföll med ”tinglandet” i film, detta för att skapa en stämning av både psykologisk och kroppslig oro hos publiken Filmen ter sig kanske mer komisk än skräckinjagande för dagens publik men sammantaget är den en fröjd som underhåller nästan lika mycket nu som då.

1960-1969

Vi börjar nu komma in på årtionden där det blir väldigt svårt att välja ut endast en favorit att tipsa om, valet kommer därför att baseras på vad som känns rätt idag, filmer som generellt fått mindre uppmärksamhet i liknande sammanhang kommer att premieras före mer kända skräckklassiker.

Jag fortsätter att uppmärksamma Vincent Price i hans kanske ondaste roll som Matthew Hopkins i The Witchfinder general. Hans rolltolkning som sadistisk häxjägare som dömer folk som besatta på godtyckliga grunder är så fantastisk att den tillsammans med kopplingen till verklighetens häxjakt och en fläckfri regi får en nästan metafysisk aura av ondska. Filmens regissör, den lovande Michael Reeves, gick ett tragiskt öde till möte då han ett år senare dog av en överdos, huruvida det var självmord eller olyckfall lär vi aldrig få veta. The Witchfinder General imponerar både visuellt och psykologiskt och är kanske det ultimata exemplet på en av Prices styrkor som skådespelare; fraseringen.

1970-1979

Peter Weir är en älskad regissör med filmer som Döda poeters sällskap, Master and Commander, The Truman show och Vittne till mord. Hans tidiga utflykter i skräckgenren är mindre kända, men både The Cars that ate Paris och speciellt The Plumber är utmärkta filmer, väldigt medvetna om sin genres historia. I The Plumber leker Weir med skräck/thrillerkonventioner i berättelsen om en rörmokare som ”terroriserar” en hemmafru. Men förekommer det verkligen någon terror från rörmokarens sida eller är det hemmafruns, och i förlängningen publikens, fördomar som skapar den hotfulla stämningen? Genom att anspela på vanliga rädslor som ofta visualiseras på film så skapar Weir en film som både är genuint spännande och samtidigt ställer frågor rörande klass, privatliv och stereotypifiering. Jag måste också, när vi är inne på 1970-talet, puffa för Nicolas Roegs mer kända Röster från andra sidan, en av historiens mest stämningsfulla skräckfilmer där den obehagliga känslan aldrig släppet taget om strupen och, med enkla medel bevisar den hur stämning och atmosfär ofta betyder mer än blod för at göra en verkligt skrämmande skräckfilm.

1980-1989

Slashergenrens gyllene årtionde kan beskrivas både som en guldålder (volym av, och popularitet för, skräckfilmer) eller en depression (volymen av riktigt dåliga filmer som följd av genrens popularitet). Vad man dock kan säga är att mycket som skapades då lever kvar idag, både vad det gäller estetik och karaktärer. Många karaktärer, som Freddy och Jason, såg dagens ljus i början av årtiondet. John Carpenters Halloween, med förebilden Mike Myers som blev inspiration för otal efterhärmningar, kom dock redan 1978.

Nu bryter jag lite mot min regel ovan och tipsar om den mer välkända Den onda dockan, långt ifrån den bästa skräckfilmen från årtiondet men ändå en som för samman många vanliga teman som gick att hitta i periodens skräckfilmer. Vi får det övernaturliga, får den galna mördaren, vi får leksaker som skadar våra barn (rädslan för att inte kunna ha sina barn under uppsikt helat tiden) o.s.v. Att sedan alla dessa rädslor som finns därute i samhället fångas i en riktiht ”nasty” liten dock gör inte saken sämre. Filmen gav en hel generation mardrömmar och det skulle inte förvåna mig om dockförsäljningen under en period sjönk. Den onda dockan är också en av de få skräck-”franchiser” som lyckats förnya sig med artistiskt lyckat resultat. Efter två ljumma och repeterande uppföljare så bytte man, med Bride of Chucky och Seed of Chucky, spår och siktade in sig på reflexiv skräckkomik istället med anspelningar på Chuckys (namnet på dockan) status som populärkulturell ikon. Istället för renodlad skräck fick vi roliga referenser till både egna filmserien och skräckgenren i stort.

1990-1999

Italienarnas stora bidrag till skräckgenren och dess estetik har hittills inte nämnts i denna text (om än i andra av mina texter för Geeloo) så tiden är hög att slänga in namn på regissörer som Mario Bava, Lucio Fulci och Pupi Avati. Inte minst har italienarna bidragit med den egna undergenren Giallo som haft stort inflytande på skräck- och thrillerregissörer världen över.

Italienarnas omslagspojke måste ändå vara Dario Arento vars filmer haft ett enormt genomslag. För 1990-talet vill jag rekommendera en av hans mest underskattade filmer, nämligen Stendhals Syndrom där en kvinnlig polis jagar en sexmördare. Polisen spelas av Darios dotter Asia Argento, som blivit något av en skräckdrottning genom sina många samarbeten med sin pappa och roller i andra skräckfilmer. Filmen kan förutom Argentos sedvanligt intressanta kameravinklar och visuellt skräckfyllda och intressanta mordscener skryta med ett för genren fräscht manus där protagonisten lider av Stendhals syndrom som är en åkomma som gör att den som lider av det lever sig in i konst så till den grad att de kan svimma. Sinnesintrycken från att t.ex. titta på en speciellt vacker tavla kan för dem bli så överväldigande att de tappar fattningen. Spänningen håller filmen igenom med twistar som fungerar och en stämning som samtidigt som den är full av känslor skapar en, för filmen passande, känslokall atmosfär.

Nu är det bara att börja njuta av en Halloween besatt av demoniskt onda karaktärer, isande skräck och stämningsfyllda atmosfärer. Så spänn fast säkerhetsbälten, it’s going to be a bumpy night!

*

Sugen på att skriva eller fotografera?

Geeloo är till för alla, men lite extra inriktad mot dig som är intresserad av journalistik, att skriva eller fotografera. Här hittar du, oavsett om det är ditt första reportage eller du är erfaren, en sprängfylld uppdragsbank allt från intervjuer, konsertrecensioner och idéer om större reportage.

Tillsammans skapar vi nättidningen geeloo.se och gör väggtidningar runtom i landet.

Bli medlem nu

Dokumentet uppdaterades senast 30 nov 2009. Det skapades ursprungligen 30 okt 2009.

Logga in

Användarnamn

Lösenord

Bli medlem
Glömt lösenord

Mösstest

Håll huvudet varmt

Snart är vintern här och vad är då inte skönare att ha än en värmande mössa? geeloo har testat säsongens mössutbud.

Spana in mössorna.

Henke Larsson

Henke Larsson staty

Nu är det kanske tid för vår egna lokalkändis Henrik Larsson att bli gjuten i cement! På geeloo har vi valt ut 10 olika platser som skulle kunna representera vår folkkära fotbollshjälte.

Kolla våra förslag.

Cola-test

Vilken cola är godast?

Hur många är det inte som anser att bara "vanlig" cola är god? Och hur många är det inte som tycker att billiga colasorter är det värsta som finns?

Kolla vårt avslöjande test.