Att filmen centreras kring Salander/Rapace är inte negativt då karaktären är oändligt mycket intressantare än Michael Nykvists standardreporter. Och Rapace, som uttalat sig om rädslan att bli för känd, får nog finna sig i att bli hett stoff gör ”stalkerazzin” då hennes insats är det som skiner starkast i en annars alltför utdragen hämndhistoria utan ordentligt slut.

Att slutet är problematiskt beror inte så mycket på att det kommer att komma en avslutande del i trilogin utan att regissören, en roll som övertagits av Daniel Alfredson från MSKs Niels Arden Oplev, valt att behandla avslutningen som om den sista delen kommer nästa vecka.

Ett faktum som inte är så konstigt med tanke på att de två sista delarna i Stieg Larssons Millenniumtrilogi (ja, jag är medveten om tjafset om en oavslutad fjärde del, men det verkar inte bli någon publicering så get over it) från början var tänkta att produceras direkt för tv. Män som hatar kvinnors enorma framgång vid biljettkassorna fick dock makterna bakom att tänka om och simsalabim så har vi två långfilmer, den avslutande delen kommer redan i november, istället för tv-avsnitt uppdelade i x antal timmeslånga episoder.

Detta medför att tempot i filmen blir något obalanserat och filmen håller på ca en 45 minuter för länge för att hålla sig intressant. Lite mer omarbetning av manus hade varit önskvärt. Män som hatar kvinnors tempo är betydligt mer avvägt. Till det, och inte till Flickan som lekte med eldens fördel, så har föregångaren också en starkare story att berätta.

Salanders bakgrundshistoria är till en början intressant men utvecklas snart till ett hopkok av hämndhistoria vi sett förut blandat med ”oskyldig måste bevisa sin oskuld för att rentvå sig själv”-scenariot som vi sett än fler gånger. Det som räddar filmen från att totalt floppa är just styrkan i Salanders karaktär, genom filmen och böckerna har vi investerat tillräckligt med känslor i hennes öde för att vara villiga att ibland blunda för filmens klichéfyllda konstruktion och presentation.

Filmens ultimata skurk ska jag inte avslöja, ni kommer ändå att gissa det rätt snabbt i biomörkret, men jag måste kommentera hur löjlig filmens underhuggare är. Tänk er en blonderad Lou Ferrigno, ni vet Hulken från den gamla tv-serien, som har en sjukdom som gör att han inte kan känna smärta. Något som enligt filmen verkar vara jämställt med att inte kunna bli skadad. Vi pratar sjukdom inte superkraft, irriterande på gränsen till olidligt blir i alla fall tiden då denna karaktär upptar skärmen. Detta trots hans scener med Paolo Roberto som nästan, men bara nästan, är rolig i rollen som sig själv.

Det som gjorde Män som hatar kvinnor till en överraskande bra film, tempot, spänningsuppbyggnaden och välskriven story/karaktärer fattas här. Filmen förlitar sig för mycket på ryktet och det slarvas med både tempo och klippning. Ett hastverk som aldrig lyckas skaka av sig föregångarens skugga. Inte helt ointressant, speciellt inte med tanke på den populärkulturella genomslagskraft som föregångaren fått. Godkänd som del i en serie men inte särskilt lyckad som enskild film.

Betyg:
2 av 5