Lake Mungo

Lake Mungo (1 av 5) är inte bara en väldigt dålig film utan också en verklig plats i Australien. Den uttorkade sjön, med både episka och mystiska konnotationer, skulle kunna vara den perfekta skådeplatsen för en skräckfilm. Tyvärr utspelar sig den här filmen främst i någon förort med de flesta bilderna från Lake Mungo filmade på mobiltelefon. Filmen skulle med lätthet kunna kortas ner till en kortfilm utan att förlora huvudpunkterna i handlingen som rör en död dotter som kanske kommit tillbaka i form av ett spöke för att besöka sin familj. Varken skrämmande eller spännande puttrar denna film framåt mot ett ointressant slut. Filmskaparna har sett The Blair witch project alldeles för många gånger och verkar tro att fejkdokumentär är ett format som per automatik skapar en mer ”sann” skräck.

Edison & Leo

Edison & Leo (3 av 5) är lerfigurer animerade med stop motion-teknik. På ytan kan filmen om en egensinnig uppfinnare och hans familj verka som en barnfilm men skenet bedrar för Edison & Leo är fylld med bisarr humor, barnförbjuden sexualitet och splatter. Innovativ animering med blygsam budget som charmar utan att helt övertyga.

Romeo and Juliet vs. the living dead

Romeo and Juliet vs. the living dead (2- av 5) är gjord av en sympatisk regissör som berättade för mig at han med filmen siktade på John Hughes möter Shakespeare möter Day of the dead. Hur frestande den blandningen än låter så är resultatet långt därifrån, vad vi istället bjuds på är en bildmässigt ful film där snuskskämten haglar tätt från skådespelare som inte bör vänta vid telefonen. Några få ”så dåligt att det blir bra”-skämt gurglar sig upp till ytan men det är det enda.

Trick ’r Treat

Trick ’r Treat (2- av 5) tittar mot 1980-talet i denna episodfilm där delarna har det gemensamt att de alla utspelar sig i en mindre stad under Halloween. Filmens är inte linjär utan hoppar lite fram och tillbaka i natten ifråga och våra karaktärers historier går in i varandra på ett ibland spännande sätt. Men strukturen räddar inte ett oinspirerat manus där den inledande delen med Dylan Bakers rektor i centrum är den enda episod som kommer nära vad man kan kalla skrämmande eller intressant. True blood-fans kanske lockas av Anna Paquins medverkande men hennes episod är på gränsen till löjeväckande. Filmen hämmas också av sitt försök att vara ”barntillåten”, med sikte på amerikanska ungdomspubliken, vilket resulterar i att blod och lemmar uteblir. Det enda nöjet med filmen är dess många referenser och ”skådespelare man känner igen från någonstans” som gör att man i alla fall kan underhålla sig själv när filmen misslyckas med det.

Giallo

Festivalen avslutades med maestro Argentos senaste film som kort och gott heter Giallo (3- av 5) refererande till den genre han var med och skapade. Och även om Giallo kvalitetsmässigt är långt ifrån regissörens bästa filmer så fungerar den som plagiat på genrens bästa filmer. Adrien Brody och Roman ”internationell kris” Polanskis fru Emmanuelle Seigner har huvudrollerna i denna jakt på en skoningslös seriemördare som kallas just ”Giallo”. Filmen känns lite B, fast på rätt sätt, som om någon hittat en försvunnen vhs-kopia av en glömd Argentofilm från början av 80-talet och sedan gjort sitt bästa för att restaurera den. Mördaren spelas av Byron Deidra, lek lite med bokstäverna så kanske ni kommer fram till något kul?