Det är sällan en film excellerar på alla plan men Det vita bandet är ett sådant fall där regi, foto, skådespeleri, berättarstruktur och underhållning, i form av spänning, smälter samman till en helhet som både är intellektuellt utmanande och filmiskt förförande. Det svartvita fotot är fläckfritt vare sig det gäller närbilder eller avståndsbilder, utomhus- eller inomhuslokaler och har den sällsynta förmågan att både fånga karaktärerna minsta gester och naturens episkhet. Haneke vet exakt när han ska låta kameran stanna lite extra länge på en detalj eller när han bara ska låta publiken själv ta in snölandskapet och vad händer i det. Regin känns så planerad och exakt utförd att varje bildruta och rörelse känns som ett litet konstverk i sig, detta utan att förhindra filmens framåtskridande.
Filmen utspelar sig i en liten nordtysk by precis före och under första världskrigets utbrott. Byn drabbas av en rad illdåd men ingen skyldig kan hittas. Filmen pekar redan i upptakten mot att det kan vara byns ungdomar som ligger bakom. Hela historian berättas av byns lärare som själv erkänner att hans återgivning inte nödvändigtvis är helt sann eller objektiv då mycket är baserat på hörsägen och filtrerat genom alla år som gått mellan incidenterna och berättarens nu, berättarrösten tillhör en gammal man men vi får även följa läraren som ung man som en av karaktärerna i historian.
”En tysk barnhistoria” är filmens undertitel på tyska och det är barnens som står i fokus, de är de enda karaktärer som föräras med namn i filmen, de vuxna refereras endast till som ”doktorn”, ”prästen”, ”baronen” eller vilken annan titel de nu har i byns hierarki. Vilken generation barnen tillhör är av stor vikt, om man kör lite snabb huvudräkning så blir man snabbt varse om att många av barn och ungdomar vi får följa är framtidens nazister. Det vita bandet blir till en studie av det tyska tillståndet, en analys av det tyska samhälle som uppfostrade ett folk som antingen aktivt deltog i eller blundade för en av den moderna mänsklighetens mörkaste massakrer. Byn får stå som exempel för det tyska folket.
Det är inget ljust tillstånd filmen målar upp utan en puritansk mardröm där skuld, Gudsrädsla, förtryck samt fysisk och psykisk bestraffning regerar. Där de vuxna är oförmögna eller ovilliga att visa och förmedla känslor av kärlek och trygghet till sina avkommor. Ett beteende som leder till en ond cirkel där våld och skräck blir det betydande arvet. Haneke försöker gräva sig närmare roten till ondska och förkastar, förtjänstfullt, alla övernaturliga förklaringar som uppstår bland byns invånare. Titelns vita band refererar till de förödmjukande band som pastorn tvingar sina barn att bära för att de ska sträva mot oskuldfullhet och renhet i guds ögon, hyckleri med tanke på hur illa pastorn och resten av de vuxna lyckas följa sina egna stränga regler.
Dialogen är ibland så naket elak att den blir jobbig att lyssna på, orden blir till knivstick som avslöjar de vuxnas perverterade sinnen och den ordentliga ytan i samhället, där alla vet sin plats, blir till en fasad som gömmer människors riktiga känslor och förtrycker alla försök till ömsint mänsklig kontakt. Lyssna till doktorns avvisande av sin älskarinna och ni förstår vad jag menar.
I allt detta mörker finns också några få stunder av hopp som lättar upp stämningen; den oskuldfulla förhållandet mellan läraren och hans blivande fru och pastorns sons försök till att trösta sin far efter en incident är två exempel. Speciellt sonens tröstgåva till fadern illustrerar hur den yngre generationens försök till ömsint kontakt förblir obesvarad.
Det vita bandet är unik filmkonst, men precis som med mycket annan bra konst så kan den sin historia och man kan hitta influenser från flera andra fantastiska filmer. Som den strama iscensättningen i Dreyers Ordet. Känslan av misstänksamhet mot sin nästa med angiveri som följd i Clouzots Korpen. Byn som grogrund för ondska och illgärningar som enda sättet att få utlopp för sina förtryckta känslor i Richardsons Mademoiselle. De onda barnen i Rillas Village of the damned.
Det finns många nivåer i Det vita bandet, mer än det finns plats att diskutera här. Något som pekar mot hur härligt komplext Hanekes filmskapande är. Så låt honom stjäla julen för en stund genom att se till att ni inte missar en av årets bästa filmer. Det finns tillräckligt med sentimentala julfilmer på tv om ni efteråt skulle behöva ett motgift för att återfinna tomtetillståndet.
Betyg:
Stark 4 av 5