Ibland kändes det som man var på en kultvisning av någon John Waters-film eller The rocky horror picture show med takt(nåja)klappning till musik och direkta ljudliga reaktioner på det som skedde på skärmen. Som fenomen, svensk biopublik är ju annars rätt bra på att uppföra sig, kunde jag tycka det var intressant även om det nog förstörde upplevelsen för en hel del. Att skrika obsceniteter så fort man ser kärlek av det icke-heteronormativa slaget är t.ex. inte okej, I killed my mother var den stökigaste visningen jag gick på med just sådana här otrevligheter och bråk mellan visslande och tysta delar av publiken. Men allt som allt så vägde glädjen klart tyngre än stökigheten, symboliserat av den nya vinjettlåten med ”Buffelibuff”-refrängen som jag lite retsamt fortfarande går och nynnar på.

Priser gick till:

Malmö stads barnfilmspris
The Indian
Regi: Ineke Houtman, Holland

Unga filmjuryns pris
LOL - Laughing Out Loud
Regi: Lisa Azuelos, Frankrike

Svenska kyrkans pris
Vegas
Regi: Gunnar Vikene, Norge

Region Skånes kortfilmspris
The Mouse
Regi: Pil Maria Gunnarsson, Danmark

Speciellt Vegas, en sorglig men ärlig film guldkantad med både värme och humor mitt i all misär runtomkring tre ungdomar som strålar tillsammans på ett tillfälligt fosterhem, p.g.a olika svåra omständigheter, var väl värd sitt pris även om den inte hade varit mitt val (Sebbes sensibla estetik kombinerat med dess tematiska komplexitet är svår att rå på).

Jag kan förstå att LOL, en flashigt snygg men lite väl ytlig film, tilltalade Gossip girl-målgruppen med sin känsla för trendigt mode, nya mobiler och MSN-upphoppande gubbar i skärmens nederkant.

Överlag var tävlingsbidragen i ungdomskategorin starka och orädda i sina porträtt av unga människor, ofta befriade från den feghet som dominerar mycket av mainstreamsungdomsfilmen som inte vill stöta sig med föräldrar eller köpstarka tweens.

Festivalens starkaste film, av de jag inte sett och skrivit om tidigare (t.ex. Sebbe, Mary & Max), hittades i panoramakategorin och heter My suicide, en kompromisslös film om självmord som trots sitt mörka tema lyckades ingiva hopp utan att ringa falskt och visa upp ett bildspråk som erinrade om stora amerikanska indieikoner som Gregg Araki men ändå var eget och innovativt. En stark andra plats går till georgiska The other bank som, med sin lågmälda berättelse om en övergiven pojke tröstlöst letande efter sin pappa, skulle kunna beskrivas som My suicides, till formen sett, totala motsats. Miljöer och foto att skriva hem om kombinerat med en hjärtskärande men osentimental berättelse som samtidigt är narrativt simpel och tematiskt komplex.

Hur gick det då för mina potentiella guldkorn som jag tipsade om i förra Buff-artikeln? LOL, My suicide och The other bank har redan omskrivits, kvar är onsdagens Skirt day och torsdagens When we own the world. Skirt day tog pulsen på det franska samhällets svåra motsättningar på ett intressant sätt med ett gisslandrama på en skola stående som exempel för problematiken på det nationella planet. Filmens lovande ansats och premisser levererade dock inte fullständigt utan blev tillslut lite för intetsägande för att på allvar kunna bidra med något till diskussionen. When we own the world dök ner i tyskt utanförskap med ett gäng unga killar som tydde sig till sin egna lilla grupp och satansdyrkande för att hitta något att ”höra till”. Intressanta frågeställningar men filmen lyfte aldrig riktigt utan fastnade istället i klichéer med lite för rosig syn på självmordspakter.