Brustna omfamningar utspelar sig på två olika tidsplan, början av 1990-talet och 2008. Handlingen om man rapporterar den i teaserform ser ut ungefär så här: Den blinde före detta regissören Mateo Blanco, nu verksam som författare under pseudonymen Harry Caine, får ett besök som får skeletten i gardroberna att dansa cha cha. Vilka mörka drifter ledde till att den tidigare så visuelle bildmakaren lever i en konstant natt? Kärlek! Sex! Begär! Svek! Drama! Ambition! …i spansk noirtappning. Yada, yada, yada och så levde de lyckliga i alla sina dar?

Som ni hör går de flesta av Almodóvars föredragna troper att hitta även i denna film. Tacksamt nog så är flera av de mest irriterande elementen nedtonade eller satta i en kontext som gör dem intressanta snarare än redundanta. Farselementen har t.ex. här en metafunktion som säger något om regissörens egna och publikens i allmänhet inställning till dessa lustspel istället ör att bara kännas som en något mer finkulturell version av Stefan och Christer (se Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott).

Filmens sexscener känns denna gång mer genomarbetade och har, både visuellt och handlingsmässigt, en funktion som för filmen framåt eller säger något om karaktärerna istället för att bara vara provocerande eller en möjlighet att vissa vackra kroppar nakna i mer eller mindre exploaterande syfte.

Sexscenen mellan Cruz och hennes äldre man, stenrike magnaten Ernesto Martel tillika filmens ”skurk” som hon gift sig med för att ha råd att betala sin pappas sjukhusräkningar, är speciellt talande med förvrängda kroppsdelar utan ansikte sedda under ett tunt lakan utan, lite som en surrealiststaty i rörelse. En iscensättning som är både filmisk och ger oss information om parets förhållande.

Mannen i centrum

Att huvudkaraktären är manlig är något av en ovanlighet för Almodóvar som brukar sätta kvinnan i centrum. Brustna omfamningars protagonist har självbiografiska drag, ofrånkomliga när en regissör tecknar ett porträtt av en regissör. Filmen i filmen ”Flickor och resväskor”, som spelar en central roll i berättelsen, påminner starkt om Almodóvars tidiga vulgariteter och jag är mer än tacksam för att vi slipper se den filmen (fotnot: om någon av oförklarlig anledning tycker denna film verkar rolig så finns det en kortfilm baserad på detta material, visad på spansk tv som en form av marknadsföring för Brustna omfamningar, att leta reda på).

Flickor och resväskor, filmen som ska göra Penélope Cruzs karaktär till stjärna, och kommer att bli Blancos sista film skulle kunna vara en självkritik från Almodóvars sida men blir genom diverse handelsförvecklingar snarare en egotrippad hyllning som kritiserar producentens roll och slår ett slag för regissörens rätt till makten över sitt filmade material.

Om huvudkaraktären är manlig så är Brustna omfamningars stjärna definitivt kvinnlig. Penélope Cruz som cementerade sin position som Spaniens enda, och en av väldigt få icke-amerikanska, stjärnor med sin prisbelönta insats i Woody Allens Vicky, Christina, Barcelona skiner och når bortom den ”fjärde väggen” för att beröra publiken i sin komplexa dubbelroll som skådespelerska, älskarinna och en av flickorna i Flickor och resväskor, Brustna omfamningars film i filmen.

Sjukdom och död

Sjukhus, också ofta förekommande i Almodóvarfilmer, spelar även här en prominent roll som dock inte tar upp lika mycket ”screen time” (jag tycker inte det finns en riktigt bra översättning men skärmtid om ni så vill) som ibland kan vara fallet. Med inte mindre än fyra större karaktärer inlagda vid ett eller annat tillfälle, för sjukdom eller olycka, så pekar Almodóvar mot den stora plats sjukdom och död kan ha i människors liv.

Han har sagt att filmen bl.a. inspirerades av en egen oförklarlig sjukdom som på senare år gett honom attacker av migrän och lämnat honom i mörkret, oförmögen att tänka. Kanske en åkomma som gett uppslaget till filmens slutreplik och yttersta fastslagning: ”En film måste alltid färdigställas, om så än i blindo.”

Kärlek för film och filmhistoria

Brustna omfamningar visar också på regissörens stora kärlek för film och filmhistoria och är smockfull med mer eller mindre explicita referenser till egna och andras filmer. Här finns uppenbara blinkningar som t.ex. Ingrid Bergman i Rossellinis Resa till Italien som karaktärerna ser på tv, omnämningar av filmer som En läkares samvete och Hiss till galgen och benämningen av en voyeuristisk karaktär som Peeping tom (se Michael Powells mästerverk med samma namn).

Men här finns också mindre uppenbara och finurligare hyllningar till filmhistorien, ta t.ex. karaktärsnamnet Harry Caine som lyckas anspela på En sensations Charles Foste Kane, Den tredje mannens Harry Lime och James M. Cain, författare av noirklassiker som The postman always rings twice och Double indemnity, på en och samma gång. Referenser, som förutom att hylla regissörens idoler, kan sägas vara inspiration för denna films handling. Lägg därtill lite Hitchcockfeeling, speciellt vad det gäller musiken, och lite allmän Billy Wilder-atmosfär.

Sådana här cinematiska referenser kan ju tyckas kvävande och exkluderande ibland men Almodóvar lyckas för det mesta väva in dem på ett sätt som gör det lusfyllt, inte förtryckande. Filmens struktur, med hopp fram och tillbaka i tiden flyter på bra och klippningen är skickligt utförd.

Handlingen i de båda tidsrymderna smälts samman på ett föredömligt sätt så att man varken blir konfunderad eller föredrar en tids handling före den andra. Spänningen hålls uppe filmen igenom och man är ständigt nyfiken på vart historien kommer att sluta och i vilket tillstånd dess karaktärer då kommer vara. Vissa kanske skulle invända och mena att karaktärerna i Brustna omfamningar känns konstruerade, att de är kallare och mindre mänskliga än i många av Almodóvars övriga filmer, dock inte jag.

Brustna omfamningar är en utmärkt film som ser Almodóvar dra ner på de överdrivna känslorna för att istället skulptera fram en film där balansen mellan känslor, spänning och progression känns väl avvägd. När Almodóvar slutligen lämnar oss med den så visuellt tillfredställande brustna omfamningen, filmens mest rörande bild, så är det bara att konstatera att den snart sextioårige auteuren har gjort en av sina hittills bästa filmer.

Betyg

Svag 4 av 5