Cohens främsta styrka har alltid varit sättet på vilket han lyckas framkalla en reaktion i intervjusituationer. Med finess och skicklighet manipulerar han situationen så att, oftare än inte, en både komisk och för ämnet relevant poäng understryks.
I Brüno är målet att avslöja människors, speciellt amerikanares, homofobi. Detta lyckas han med på ett flertal ställe som i förföringsförsöket av förre presidentkandidaten Ron Paul. Han lyckas här med att både framkalla gapskratt hos publiken och säga något om amerikanska toppolitikers tveksamma syn på homosexualitet.
Graden av verklighet och/eller fiktion kan ibland vara svår att avgöra då det blandas friskt mellan uppenbart dramatiserade händelser och verkliga möten mellan den fiktiva Brüno och intet ont anande verkliga, kända eller okända, personer. Vad som dock inte går att fejka är de exceptionella ögonblick där filmen blottlägger människors verkliga reaktioner på filmens fiktion, som t.ex. dödsskräcken i vissa åskådares ögon när de ser sin uttalat heterosexuelle wrestlinghjälte (också Cohen) börja grovhångla med en man mitt i den så, för dem, heliga brottarburen.
Filmen innehåller också en rad obetalbara one-liners som kunde höras upprepas av publiken, redan innan filmen var slut som t.ex. "The Führer" med en hänvisning till en bild av Mel Gibson när potentiella gäster till Brünos kändisshow diskuteras .
Var filmen fallerar är i försöket att vara något mer än den är, istället för att vässa de bästa aspekterna av filmen (intervjuerna, placeringen av Brüno i verkliga situationer med verkliga människor) så har mycket tid och pengar lagts ner på att utveckla en story för att bära upp sketcherna, med en kärlekshistoria med svenske skådisen Gusfaf Hammarstens stalker-assistentkaraktär och Brünos jakt på kändisskap som de röda trådarna.
Dessa partier tynger ner filmen och blir transportsträckor av den enkla anledningen att de inte är särskilt roliga, speciellt inte i jämförelse med vissa, tidigare nämnda, " så roligt at man börjar kippa efter andan"-scener. Vissa val, som en animerad och pratande penis känns också redundanta och endast där i egenskap av "chockeffekt som kanske kan toppa brottarscenen i Borat".
Om Brüno har sina longörer där många av situationerna, framförallt de rent fiktiva sådana, känns krystade, upprepande och ibland, nästan värst när det gäller komedier, tråkiga så är det i sprickan mellan Cohens fiktion och den vekliga reaktion hos människor han möter som Brüno hittar hem och sammansmälter sina försök till kritik à la Michael Moore och komik à la American Pie för att säga något som är både genuint roligt och genuint relevant gällande samhället vi alla lever i.
Betyg
En svag 3:a av 5 möjliga
