Filmens huvudperson, spelad av regissören själv, är en japansk gangster som tvingas lämna hemlandet och beger sig till USA. Där söker han upp sin yngre halvbror som visar sig vara knarklangare.

Han bygger sedan upp ett smärre brottsimperium med det gäng den yngre brodern tillhör som kärna. En oväntad vänskap uppstår under tiden mellan en av de svarta männen i gänget och den japanske gangstern. När man senare råkar i luven på den italienska maffian eskalerar våldsspiralen och allt börjar gå åt helvete.

Med nästan minimalistiska medel bygger Kitano upp en berättelse som känns både logisk och övertygande. Kitano är lysande i sin roll, även om man kanske skulle önska att han någon gång varierade sina val av karaktärer och spelade något annat än våldsbenägna stenansikten.

Att kalla Brother hårdkokt, svartsynt och våldsam vore en underdrift, och den är knappast något för känsliga åskådare.

Våldet är skildrat på ett nyktert, ibland nästan meditativt distanserat sätt. De många gånger brutalt blodiga våldsscenerna känns både vackra och ångestladdade, verklighetsnära och surrealistiska.

Sättet de är gjorda på gör att det aldrig känns som våldspornografi av det välputsade slag vi så ofta finner i exempelvis amerikansk actionfilm. Kulor som följs i slowmotion och liknande flashiga tönterier lyser med sin frånvaro.

Detta är är ett förödande mäktigt prov på ett mästerligt handlag med filmmediet. Stämningen är tät och sugande redan från den första scenen. Manuset är enkelt om man ser till det faktiska händelseförloppet i filmen, men det är en bedräglig enkelhet som så ofta är fallet i de bästa japanska filmerna.