Linda är halvkuban och träffar själv en kuban som hon gifter sig och får barn med. Precis som sin mamma och syster blir hon utsatt för upprepad misshandel av sin partner. Blood calls you är modigt filmskapande från en regissör som utelämnar sig själv, vårtor och allt, för oss i publiken att bedöma. Jag tänker inte döma henne eller hennes val, det bör inte ni heller göra, istället bör vi som samhälle använda filmens lärdomar för att hjälpa personer i liknande förhållande att finna en väg ut.

En väg ut kan vara svår att hitta då misshandel inom hemmet/familjen är ett helt annat monster än andra sorters våld. Om någon rånar dig har du inga problem att ogilla den personen men om din partner slår dig så finns det en rad komplikationer, som din kärlek till personen, som gör att du vill ursäkta beteendet, vill tro att det aldrig kommer att hända igen.

Blood calls you illustrerar dessa komplicerade aspekter på ett utmärkt sätt som är både mänskligt och diskuterande. Thorgrens försök att förstå sin egen situation, och vad som lett till att hon hamnat i den, hjälper inte bara henne att komma till insikt utan ger även oss i publiken en chans att förstå problematik som är vanligare än man tror.

Det skulle varit så lätt för Thorgren att bara fördöma. Fördöma sin före detta man, sin pappa, sin mamma, det samhälle som inte alltid vill hjälpa henne och sig själv men istället så vänder hon allt ont till något som kan hjälpa andra i samma situation. Det finns ögonblick och scener som är fysiskt svåra att titta på, som när Linda konfronterar sin pappa som hon inte haft kontakt med på flera år.

Varje gång man tror att filmen kommer att komma med ett förutsägbart och simplifierat svar så överraskas man av hur nyanserad och djupgående filmens analys är. Även om filmen ses från Lindas perspektiv, genom hennes ögon, så har hon en sällsynt förmåga att låta sina intervjuobjekt komma till tals, detta trots att det många gånger finns personliga hinder som borde ha gjort situationen omöjlig. Speciellt i filmens andra hälft blir detta uppenbart i intervjuer med pappan, sin före detta mans mamma, m.fl.

Filmens andra hälft är den som höjer Blood calls you från en ordinär dokumentär till en film som står ut över den massa av halvtaskigt gjorda dokumentärer som visas på tv varje vecka, sådana som ofta har hedervärda ämnen men är alldeles för slappt gjorda för att engagera någon större publik.

Om första hälften aldrig riktigt tar tag i åskådaren, med sin konventionella uppbyggnad, så målar den åtminstone upp Thorgrens bakgrund på ett kompetent sätt. I slutändan är det Lindas sensibilitet i situationen, hennes sätt att förhålla sig till sig själv och sin omgivning som lyser starkast. Rent tekniskt blandar Blood calls you gamla stillbilder, hemmavideor, berättarröst och intervjuer på ett sätt som är kompetent men konventionellt. Filmens styrka ligger främst i filmens ämne och hur detta behandlas intellektuellt och känslomässigt, inte hur det visualiseras.

Det är bara att hoppas att Linda Thorgren, med hjälp av sin film, kan bryta den onda cirkel av våld som målas upp i Blood calls you. Med tanke på den förståelse av problematiken som filmen visar upp så finns det en stor chans att hennes dotters framtid istället är fylld av förhållanden fyllda av kärlek där våldet lämnats till historien.

Betyg

3+ av 5