Jesper Ganslandt är tillbaka med Apan, ett fruktansvärt närgående porträtt av en människa mitt inne i en livskris. Vad det är som orsakat tillståndet vi finner honom i avslöjas inte förrän vi når filmens mitt, ett bra val som gör att spänningen hela tiden växer och laddar varje av vår karaktärs vardagliga handlingar med en ödesmättad tyngd. Ibland känns det till och med som om man vill tittat bort, som om vi kommit för nära någons privata sfär.

Jag tänker inte ”spoila” dådet som ligger till grund för Sarris tillstånd när vi genom kameran hittar honom på det där golvet. Avslöjandet kommer som en chock trots att vi redan från första sekund vet att något i Sarris liv har gått fel. Man kan låta tanken vandra till Michael Hanekes filmer både vad det gäller tema och chockeffekt, tänk en lightversion av Dolt hots självmordsscen. Fredrik Wenzels, som ju senast var aktuell med regin för Man tänker sitt, foto med den närgångna kameran öppnar också upp för jämförelser med bröderna Dardenne och deras fantastiska människoporträtt.

En intressant filmaspekt som belyses genom Apans sparsamhet med information i filmens inledning är hur film skapar sympati för huvudkaraktärer, oavsett hur moraliska eller amoraliska, välvilliga eller ondsinta, likgiltiga eller involverade de är, deras kvalitéer som människor blir sekundära till att de är just huvudkaraktärer i en film. Film skapar empati för personer/karaktärer vi i verkligheten, eller i dagstidningstexter, kanske skulle reagera mot med helt annorlunda, motstridiga, känslor.

Visserligen är Olle Sarri naken i även denna film men rollen har en tyngd vi oftast inte associerar med skådespelaren. Senast vi såg honom var i Äntligen midsommar där han, förutom att vara naken, mest sprang runt och tramsade. Skådespeleriet är här av en annan kaliber, ett resultat av talang, hårt arbete, fint manus och bra personregi.

Det här är verkligen ingen upplyftande film men det är en viktig film. Det svenska tungmodet, utan spår av komik, är tillbaka. Vi får Dämoner för 2000-talet där det till och med prövas på lite kommunikation med högre makter men gästen stannar i natten utan svar.

Ganslandt har tagit ytterligare ett steg framåt med en film som är tyngre och mognare än Farväl Falkenberg. Vi kan sträcka oss så långt som att tala om en ny svensk auteur. Ganslandtgänget har gett oss två av årets bästa svenska filmer med Man tänker sitt och Apan och med Ruben ”De ofrivilliga” Östlund lurande runt hörnet kanske vi kan låtsar att vår filmland mår bra och för en stund glömma förskräckligheter som Bröllopsfotografen som ju tyvärr utgör merparten av landets filmproduktion.

Med nattsvarta nyanser tecknar Apan ett människoporträtt av en man mitt inne i en kris. När filmen visar sina sista bilder vet vi vad som hänt. Stämningen är fortfarande tät och tryckt men vi tar tröst i konsten för Apan är svensk filmkonst av den högre klassen. Det, om inget annat, gör att vi lämnar biografen med ett leende på läpparna.

Betyg:

4 av 5