En ny prototyp, en robotpojke, är dock konstruerad med mänskliga känslor. Han ska kunna känna kärlek inför de som blir hans "föräldrar". En man anställd på robotföretaget har en son som ligger nedfryst i väntan på att läkarna ska finna ett botemedel mot den sjukdom han lider av. Under tiden tar mannen och hans fru emot robotpojken, som fått namnet David. Som tänkt lär sig David att älska sina "föräldrar", särskilt mamman. Men så tillfrisknar den mänsklige sonen och får komma hem.
Han blir inte särskilt glad över att ha fått en konstgjord bror, och provocerar David till allt värre handlingar...
Det är svårt att föreställa sig hur filmen skulle ha blivit om Stanely Kubrick regisserat den, som ursprungligen var tänkt. Nu känns den verkligen utpräglat Spielbergsk. Det är en lång film, två timmar och 26 minuter, men den är underhållande nog att kännas betydligt kortare. Trots det hör A.I. inte till Spielbergs bättre filmer. Filmens första halva är å ena sidan sådär smetigt sentimental som bara Spielberg kan vara,
ungefär som E.T. fastän sämre. Men mitt i det smetiga finns något genuint obehagligt, särskilt i relationen mellan David och hans mänsklige "bror". Detta skapar inte någon intressant tvetydighet, utan gör att det blir varken hackat eller malet. Ingen av de två stämningarna tillåts blomma ut helt. Haley Joel Osment, bekant från rollen som den synske pojken i Sjätte Sinnet, övertygar som David, men övriga skådespelare i gör ett ljummet intryck.
När Jude Laws robotgigolo gör entré i filmens mitt lyfter det hela avsevärt. Filmen blir plötsligt ganska rolig ett tag. Scenen där han introduceras är riktigt lyckad och den sjabbiga bakgatan i stadens horkvarter andas Bladerunner i mer kulissartad tappning. Jude Law själv ser ju redan i vanliga fall ut lite som en skyltdocka och med hjälp av smink och övertygande skådespeleri blir han en trovärdig robotmänniska i bästa Kraftwerkstil (Ralf und Florian, släng er i väggen!).
De andra robotarna David träffar är alla ljuspunkter i filmen, och har roliga personligheter, inte minst den ewokliknande robotnallebjörnen Teddy. Robotjägarna ser dock rätt töntiga ut med sina lysande rustningar, som ser ut att vara hämtade från åttiotalsfilmen Tron, om någon minns den. Industrirockbandet Ministry gör ett välkommet inhopp och river av ett par låtar med sångaren Al Jourgensen iförd en kul plåtskelettmundering. Ett avgjort misslyckat inslag är Dr Know, en Einsteinliknande datoranimation som antagligen är tänkt att vara lustig, men som är allt annat.
Först verkar det som om slutet ska bli tragiskt, men ändå rätt vackert på ett gråtmilt amerikanskt sätt.
Dessvärre tar berättelsen en helt ny vändning den sista kvarten och det vi bjuds på tillhör tveklöst de mest långsökta och påklistrade sluten i filmhistorien.
Även om det korkade slutet drar ned helhetsintrycket är A.I. sammanfattningsvis hyfsad underhållningsfilm. Men någon borde ha sagt till Spielberg "Du, Steven... jag tror inte riktigt att de kommer köpa det här slutet".