Filmen handlar om psykiatrikern Jane, spelad av Carice van Houten som kanske främst känns igen för sin fantastiska rollprestation i Paul Verhoeven Black Book, som efter att förlorat sin son i en olycka tar sig an Dorothys fall. Dorothy bor på en isolerad irländsk ö där tradition och religion fortfarande har ett starkt inflytande på invånarna och står anklagad för att ha misshandlat ett barn som hon suttit barnvakt för.
Jag träffade filmens regissör Agnès Merlet under hennes besök på Fantastisk filmfestival för att samtala lite om filmen, hennes karriär och framtida planer. Dorothy Mills är Merlets tredje långfilm efter The Son of the shark (1993) och Artemisia (1997), en biografifilm om Artemisia Gentileschi, en av världens första kända kvinnliga konstnärer. Följande är en sammanfattning av intervjun.
Varför tog det så lång tid mellan din förra film och denna?
Agnes berättar hur hon under en lång tid försökte få ett annat manus realiserat men finansiering var svår att hitta eftersom många finansiärer mest är intresserade av mer spektakulära historier än de hon vill filma, gärna med stora stjärnor i huvudrollen. Att hitta pengar till Dorothy Mills var något lättare då man kan se den som en genrefilm med boxofficepotential. Det långa uppehållet som regissör var inte således inte självvalt.
Dorothy Mills är din första genrefilm, och rätt annorlunda från dina andra verk, vad intresserade dig för just denna historia?
Det var mest de psykologiska aspekterna. Om hur tradition och religion kan förvränga människors synsätt på världen. Om hur isolerade samhällen fungerar som egna entiteter med egna lagar och traditioner, där utbölingar ofta ses på med skepsis.
Tittade du medvetet på mycket skräckfilm inför arbetet med filmen. Stämningen påminner en del om Nicolas Roegs filmer, t.ex. Don’t look now?
Nic Roeg absolut, men också andra skräckfilmer från 1970-talet som Exorcisten. Förarbetet bestod också av en massa research om isolerade samhällen och psykologiska fallstudier. Allt man sett innan i livet spelar också in på arbetet, det blir en mix av alla referenser man har i huvudet, inte bara de genrefilmer som setts specifikt inför arbetet med filmen.
Jenn Murray är fantastisk i huvudrollen, hur hittade du henne?
Det var en lång process med öppna casting calls under flera månader då många flickor testades. Just när det började se mörkt ut hittade vi Jenn som studerade skådespeleri i Dublin och allt stämde direkt. Om vi hade åkt dit först hade processen tagit timmar snarare än månader då vi direkt visste att hon var rätt för rollen.
Carice van Houten då? Var hon dit första val för den andra huvudrollen?
Ja, jag hade sett hennes arbete och var imponerad. Jag skickade manus och hon visade intresse men tvekade mellan detta och ett annat projekt men valde till slut Dorothy.
Hur gick det praktiska arbetet? Var det lätt att komma överens med så många nationaliteter inblandade?
Agnes såg inte detta som ett problem utan menade att arbetsprocessen flöt på bra även om det kunde bli kreativa diskussioner mellan henne och de två huvudrollsinnehavarna eftersom båda kände så starkt för sina roller och gärna ville bidra med egna idéer.
Är du nöjd med filmen?
Ja, jag hade final cut så jag är nöjd med slutprodukten. Dock hade marknadsföringen, som t.ex. affischen, kunnat se annorlunda ut. Filmbolaget marknadsför den som en efterföljare till filmer som Omen vilket kan skapa fel uppfattningar hos publiken. Agnes menar att marknadsföringen gör att filmen har svårt att hitta sin publik då de som vill se mer psykologisk skräck får fel uppfattning om filmen och tror att det är en mer konventionell skräckis och de som går och ser den ibland blir besvikna då de förväntat sig motsatsen, en mer ”vanlig” skräckis med blod och onda demoner eller kanske djävulen.
Slutligen, måste vi vänta tio år till på din nästa film?
Förhoppningsvis inte. Jag har en ny film på gång som kommit rätt långt i arbetsprocessen med manus redan klart. Den går just nu under namnet The Last furlough och är en kärlekshistoria.
