Kanske borde jag skriva en artikel med en provocerande titel som ”Transformers- Den exploaterande kapitalismens hämnd” eller ”Almodovar- Spaniens svar på Stefan och Krister är tillbaka med en ny film” för att få uppmärksamhet?
Men det gör jag inte, istället så blir det en artikel om ny musikfilm i Malmös sommarhetta. Men titta gärna tillbaka i framtiden och jag lovar att både ovan ämnen och andra aspekter av filmens gigantiska värld kommer att täckas in i lustigt lustfyllda texter publicerade här på Geeloo.
Tonårsangst och gubbpop som inte vill åldras
En kompis till mig såg i veckan Depeche Mode live i det rödvita landets huvudstad. 1500 pix betalade hon för nöjet, eller ”nöjet” beroende på personliga preferenser, och det var föga överraskande att omdömet angående konserten var positivt. Den gamla devisen ”Har man betalat så mycket pengar så måste man ha roligt” stämmer ofta oavsett överensstämningen med vad man verkligen tyckte. Eller som hon, ungefär, uttryckte det: kanske kan vissa tycka att det är mycket pengar för att beskåda några femtioplussare med mohikaner?”.
Denna lilla anekdot om gubbar som inte vill växa upp leder mig in på ett annat par som trots att de börjar komma upp i åldern fortfarande känns fräscha nämligen allas våra favorit Djuraffärspojkar Neil Tennant och Chris Lowe.
Debaser Malmö var så trevliga att de bjöd in till gratis filmvisning i måndags med sagda Pet shop boys som hedersgäster om än bara närvande på den (visade det sig) inte så stora duken. För om inbjudan var trevlig så var organisationen av denna kväll i filmens tecken desto sämre. Lite tips till Debaser inför framtida visningar: Varna gärna de potentiella åskådarna att duken är av ungefär samma storlek som en större flatskärms-tv, undvik gärna att boka in hårt rockande band som måndagens Neurosis samtidigt som ni försöker visa film om den djupa ytpopens innovatörer; det blir nog bättre för alla så, rikta gärna fler än sju stolar mot duken så att man slipper få kotförskjutning bara genom att försöka få en glimt av Neils konhatt. Men inget ris utan ros; vädret var fint och att visa filmen med text var ett bra val för en så här pass högljudd omgivning.
Själva filmen, A life in pop som den hette, var en dokumentär av det klassiska slaget. Mycket talking heads som berättade om bandets livs- och musikhistoria varvat med klipp från konserter och musikvideor. Trevligt men stundvis tråkigt.
Problemet blir att inbitna connoisseurer oftast kan historierna som återges medan nytillkomna fans intresse avtar när longörerna staplas på varandra. Vad sägs t.ex. om att filmen, som är från 2006, ägnade hela minuter åt det svenska ”tributebandet” West end girls? Är det någon som kommer ihåg, eller skulle vilja komma ihåg dem?
Om tempot och längden var filmens största nackdelar så var Neils och, osedvanligt för honom, Chris öppenhet dess stora förtjänst. På ett ärligt och ofta underhållande sätt spädde de både på och dekonstruerade myten om sig själva och sitt band.
Med lite tajtare redigering så hade filmen kunnat vara lika njutbar som musiken, som man paradoxalt nog fick höra alldeles för lite av. Regissören George Scott (nej, inte den svenske boxaren) hade helt klart valt att döda fel darlingar och skulle förlängt musikklippen, behållit Neil och Chris men klippt bort redundanta och irrelevanta sidospår som vad Pet shop boys betytt för t.ex. Robbie Williams och Keanesångaren, ett grepp som antagligen var påkommet för att locka till sig en yngre publik som kanske ser PSB som stofiler.
Det bör nämnas att det finns en kortare version av filmen klippt för (engelsk) tv med en längd på ca en timme, huruvida denna version har klippt bort ”rätt” saker får lämnas osagt då jag inte sett den. Summa summarum i form av de så definitiva sifferbetygen blir 2 av 5 för upplevelsen/visningstillfället och svag 3 av 5 för själva filmen.
