Det folk-akustiska-pop-bandet från Åstorp, började lugnt och mysigt. Jag kände hur jag fick ro i kroppen och tänkte ”det här är något bra”.

Med influenser av Band of Horses och lite Bob Dylan, flörtade de med publiken. Sångaren hade en vacker, men lite mystisk röst som han använde på många sätt. Hela framträdandet kändes väldigt proffsigt. Mellan låtarna gick det fort, och det var inga långa pauser, som gjorde att man tappade intresset. Det gjorde att de kändes som en väldigt samspelt grupp.

Musiken passade dock inte riktigt in i Popkorn, kan jag känna. Det var lite för lugnt för att publiken skulle hänga med och de fick inte så mycket uppmärksamhet som de förtjänade. Deras låtar passar nog mer en lugn hemmakväll, eller på en konsert där folk verkligen kommit för att bara se dem. Måste säga att de faktiskt påminner lite om Beyond the Ocean, som var med i förra årets Popkorn.

I deras framförande var det mest texterna som spelade roll. De var inte ute efter något stort och chockerande framträdande som skulle blåsa publiken av sina stolar. Just därför, tror jag inte Popkorn var rätt för dem.

Sista låtens intro var väldigt långt, och sångaren stod och tittade väldigt koncentrerat på sin gitarr, samtidigt som han spelade. Sen började kvällens, utan tvekan, bästa låt. Den var lite rockigare än de tidigare och funkade nog bättre på publiken. Tyvärr funkade den inte tillräckligt bra, och de vann varken publikens eller juryns röster.

Josefins snabbkommentarer

Jag kan höra lite Bob Dylan och Ryan Adams i låtarna och låter musiken skölja över mig.

My visible ghost är ett ovanligt akustiskt inslag på Popkorn men fokusen ligger inte på ett starkt scenframträdande utan det är texten som är i centrum; ”we can make it last forever, we will find our way back home”.