När konferencieren, Frida, presenterade bandet berättade hon att de alltid blir avbrutna på repen, av bl. a telefonsamtal. Hon la också till att de ikväll inte hade med sig mobilerna. Så detta kunde ju inte gå dåligt.

Även detta band kom in till en redan inspelad låt. Sen började det. Sångaren, Bo Marcus, startade med lite snabb, melodiös rap. Jag kan inte säga att jag kunde tyda ett enda ord, men det var ändå lite underhållande.

Ibland tyckte jag deras musik lät lite irländsk, som irländsk folkmusik. Eller band som The Real McKenzies. De sa att andra låten var lite schlagerinspirerad, och att den handlade om pungkulor… Dock hörde jag inte så mycket schlager i låten, det var mer countrystuk över det hela. Låten Stupid, var en av deras personliga favoriter. Det var en lite annorlunda ballad med inslag av rap.

Hela Bobby Jane kändes lite spexiga, nästan så att jag inte tog dem på allvar. Låtarna var inte heller speciellt seriösa med texter som ”my balls” och ”you’re so fucking stupid”. Men jag antar att det var en del av deras charm. Sen huruvida det är charmigt eller ej, att ha ett par stringtrosor hängande på mikrofonstativet går ju att diskutera. Men publiken verkade gilla det.

Innan fjärde låten, där jag tyckte det var väldigt mycket Jamie T över sångaren, uppmanades publiken till att klappa och dansa. ”För det ser så himla kul ut” enligt en av bandmedlemmarna. Det blev lite mer ös och att döma av applåderna kunde det bli en tuff omgång.

Mitt i sista låten, som kallades för ungefär ”Omba omba omba omba”, ringde sångarens mobil. Ett samtal från ”juryn”, där de sa att bandet inte dög. Publiken blev nästan helt lyrisk när Bo Marcus sa ”Då får vi lita på publiken istället”.

Bo Marcus avslutade spelningen med något i stil med ”Om jag hade kunnat, hade jag knullat er allihop”, vilket kändes väldigt pinsamt. Trots detta gick de vidare som både juryns och publikens tvåa.