Ljudet dånade ur högtalarna och 80-tals pudlarna kom upp på scen. Ljudet blev allt högre och The Tivoli skakade av basen. Sångaren Filip började sedan sjunga till en svängig låt med mycket gitarr. Sången var dock inte helt ren under kvällen, men deras framträdande övervägde det helt klart.
Det bjöds på gitarrsolo, efter gitarrsolo som varvades med sångarens lena röst.
Andra låten började med ett uppmanande "Hey, hey, hey, hey", samtidigt som sångaren gestikulerade med händerna att publiken skulle klappa. Denna låt var ganska mörk och det verkade som det var ganska kämpigt för sångaren. Generellt var låten ganska tråkig och de utstrålade inte längre den Striker-energi som de brukar.
Under deras tid på scen hörde jag många olika kommentarer om bandet. Vissa positiva, andra mindre positiva. Och jag kom fram till att man antingen älskar eller hatar dem. Tror inte det finns något mellanting för Striker, det är antingen eller.
I tredje låten var publiken med på noterna och bandmedlemmarna var små energiknippen. Denna låt hade med Striker-feeling och funkade bättre på publiken. Sångaren fick här använda sin röst lite mer än i föregående låt. Typiska Striker-solon fanns också med.
Framträdandet var som det brukar - livligt, 80-tal och spandex. De hade nu investerat i lite coolare spandex och verkade satsa hårt. Nämligen svarta, med asymmetriska ränder som påminde om blixtar. Alla hade olika färger på sina blixt-spandex och det såg verkligen coolt ut.
I sista låtens gitarrsolo hoppade och klappade publiken i takt extra mycket, och även sångaren ansträngde sig lite mer. Kanske för att göra ett sista intryck, för att publiken skulle lägga sin röst på dem. Tyvärr gick de hem tomhänta, förutom Simon Cop som vann pris för kvällens bästa trummis.
