Hangmine var bandet som öppnade gårdagens tillställning av Popkorn. Bandet kör en blandning mellan hardcore/metall och syns på scen mycket tack vare de två duktiga rapparna vid namn Staf och Mange. Kommunikationen emellan dom var oftast säker då de svarade på varandras rappande. Instrumentalisterna låg mest i bakgrunden och gjorde inte så mycket väsen av sig,men de lät bra tillsammans,särskilt då det gällde att "pumpa" på instrumenten.

Trots en bra spelning så kammade Hangmine hem noll. Bättre lycka nästa år.

Efter Hangmine var det dags för David Åberg att äntra scenen. David som sjunger poprockiga låtar på svenska hade den här gången hyrt in musiker bland annat från metallrapparna Neglected roots och Mizta Driz. Som frontfigur låter han helt okej men tyvärr så blir han stundtals överglänst av de andra musikerna.

I den första låten som har ett fruktansvärt bra funkgroove glömmer man nästan bort David och lyssnar istället på de andra musikerna, det känns då genast lite missriktat och opersonligt. Efter att funklåten har rundats av så blir det mer popbaserad musik och det är först då som musiken blir mer intressant. David kommer då fram mer och helheten känns mer naturlig. Trots allt så blir det inte Davids kväll, respass redan i första omgången.

Tredje band på scen var El Mago. Ett band som definitivt inte sparade på krutet då de spelade ut sin tunga hårdrock. Alla i bandet ser ut att vara helt dedikerade till denna stil då de har en scenutstrålning som passar in perfekt till musiken, spelar man tung hårdrock så ska man givetvis headbanga hårt och bestämt så att hjärncellerna ryker. Det finns även ett och annat humoristiskt inslag också, t.ex i andra låtens slut då de går över till en mer swingbetonad hårdrock,hur ofta får man höra det egentligen?

Det syns som sagt att bandet går in för det dom gör och det märks särskilt mycket på sångaren Jay Smith som gör många tappra försök att försöka få igång publiken men tyvärr misslyckas han, Helsingborgspubliken är svårflörtad. Men El Mago ska inte deppa för detta, de tog nämligen hem fyra av de sex priser som stod på spel denna afton. De fick helt rättvist juryns röst och en plats i kvartsfinalen.

Trumpriset gick till Magnus Hoff, Baspriset till Daniel Wilhelmson och sångpriset till Jay Smith.

Sist ut för kvällen var kaosrockarna i Waldoza. Deras musik som varierar något oerhört får bedömas som svårlyssnad och rörig. Bland annat så öppnade dom hela tillställningen med ett gammalt klassiskt Deep Purple riff (spacetrucking-riffet) tätt följt av deras egen låt kallad "Vanliga kaoset". Den låttiteln förklarar i övrigt hela deras gig, kaos alltså. Dock hade dom en rolig låt-titel vid namn "Min lust för minnes förlust" samt ett fräckt inslag av mandolin. Det får väl ses som kvällens behållning från Waldoza.

Till sist vill jag bara påpeka att Waldoza inte ska bli ihågkomna för sin struktur i låtarna men möjligtvis för sina kaos-alster. Waldoza fick publikens röster och avancerade vidare till kvartsfinal. De kammade även hem gitarrpriset.