Med sin fusionrock var de redo att varma upp oss iskalla Helsingborgare. Hattrick spelar väldigt tekniskt med en sättning bestående av en trummis, en basisst och en som spelar kalviatur. De framför endast en låt som tickar in på dryga kvarten och de har inte heller någon sångare, precis som Burning Phoenix med andra ors.

Detta är ju inte direkt en form av musik som jag lyssnar särskilt mycket på ska jag erkänna och i ärlighetens namn kändes detta litet småmärkligt. Det är massor av konstiga taktbyten, skumma låtstrukturer och liknande. Det är grymma musikalisiska prestationer, av framförallt trummisen Walle som visar sin skicklighet. Det rockas på scenen och de ser verkligen ut att gilla det de framför.

Det blir dock väldigt enahanda i längden och känns oerhört konstlat. Det är väldigt svårsmält musik och inget som direkt faller mig i smaken. Det spelar liksom ingen roll att de är duktiga musiker, rör sig fint på scenen och utstrålar en glädje. I längden blir det bara svårsmält och pretentiöst, tyvärr bör tilläggas. I vissa mer intellektuella kretsar är säkerligen detta fantastiskt, men för simpla mig är detta för mycket.

För mycket var det uppenbarligen även för såväl Jury som publik. Trots att de alla tre belönades med individuella priser så ansåg uppenbarligen juryn att det krävdes mer än spelskicklighet för att gå vidare. Ett rätt beslut i min mening.