Min ribba är i år högt ställd och jag kan dessvärre inte påstå att The Radio Arts lyckas komma över den. Indiepop är ju ingen favoritgenre hos mig direkt och det känns inte som jag får något ut av bandet i fråga. Det beror sannerligen inte på att de är dåliga musiker, för de är de verkligen inte.
Det stora problemet är att detta hört tidigare i Popkorn och redan då kännts uttjatat. Men förutom att de kan på ett ypperligt sätt hantera sina instrument är även rloiga att se på. Det är mycket attityd och mycket stojande på scenen. Inte på så vis att det blir drygt eller fånigt utan det passar verkligen bra in i framträdandet. Balladen "The Beautiful" utmärker sig dock med att klara sig över min högt ställda ribba. The Beautiful är en synnerligen genomarbetad låt som stundtals känns riktigt bedårande.
Men i övrigt är musikerna imponerande och musiken allt annat än imponernade. Att popkornjuryn säkerligen älskar detta är i sin sak men musik ska handla om glädje eller smärta och inte vara pretto.
Henke kommenterar
Jag håller till viss del med Jimmy. Bandet är inte dåligt, de är duktiga. Men jag säger mig emot att detta har hörts tidigare, till den grad som Jimmy antagligen menar. För det bryter lite mot den indiepop som man brukar se och höra.
Bortsett från att bandet rör sig och beter sig precis som ett indieband ska göra (Dvs att stå lutade mot mikrofonerna i klar OASIS-stil, fast med musklerna utbytta till calamares, så att benen nästan viks ihop, samtidigt som de upprepade gånger medvetet tappar balansen och nästan skadar någon i publiken), så ser jag mer än bara indie i dem. Ska jag vara ärlig så tycker jag att de låter som en blandning av Weezer, Gyllene Tider och Niccokick.
Individuella priser
Bästa gitarr: Fredrik Nilsson, DNI
Bästa sång: Fredrik Isberg, DNI
Bästa bas: Björn Andersson, DNI
Bästa trummor: "Sördis", Carmina Burana
Resultat
Publikvinnare: Carmina Burana
Juryns favorit: DNI
