Var det då kanske dansband de spelade undrar ni? Nej självklar inte, det finns inte ens en liten tillstymmelse till något som kan liknas vid dansband. Det är nu istället tal om ett gäng hårdrockare som lyssnat mycket på band som Killswitch Engage, 36 Crazyfists och KoRn.

Det är argt och förbannat, om än i en litet "låtsatsfarlig" inramning. För inte är det tal om några onda killar direkt, eller är de kanske det trots allt? Ni som varit med ett tag vet att sådan här musik gillar jag, och Carmina Burana är inget undantag, deras musik sitter egentligen som en frispark i krysset med sin furiösa ilska.

Men det finns givetvis litet skavanker man inte kan bortse från. För det första är det ganska monotomt där låtarna är på tok för lika varandra, och sedan är det då låtsasonda inramningen som känns litet påklistrad.

Sångaren däremot visar upp ett brett register och det låter faktiskt ibland rent av lysande. Musiken är ju inte direkt tekniskt spelad, men det är inte det viktiga när Carmina Burana står på scenen, det är istället ilskan som ska poängteras, och som tur är känner man den långväga. Carmina Burana är ett småtrevligt band, jag har hört bättre metal på lokal nivå, men å andra sidan finns det oändligt mycket sämre lokal metal också. Litet mer variation och inlevelse från scenen är att efterlysa, för då kan det bli riktigt trevligt.

Henke kommenterar:

Trots att Carmina Buranas musik kanske inte tillhör den genre som snurrar mest i min spelare där hemma så tycker jag att de gör en väldigt bra spelning.

De är tighta som bara den, de har scennärvaro, de har intensivitet och en mindre subtil aggression att spela på. Det är dock lite väl hårt i mitt tycke. Men som band är de väldigt bra! De gör metal på ett bra sett.

Individuella priser

Bästa gitarr: Fredrik Nilsson, DNI
Bästa sång: Fredrik Isberg, DNI
Bästa bas: Björn Andersson, DNI
Bästa trummor: "Sördis", Carmina Burana

Resultat

Publikvinnare: Carmina Burana
Juryns favorit: DNI