De första två låtarna var lite svaga och gav inget starkt intryck. Men den tredje var faktiskt bra, med schysst stämsång, ett riktigt fett temariff och ett tightare uppträdande än vad jag är van vid att se från dessa lantlevande tonårspojkar. Det är sånt här vi vill se, grabbar. Eller, jag i alla fall.
Som instrumentalister har de utvecklats mycket sedan jag såg dem i finalen 2004. Trummisen Fredrik Löfgren är mycket tightare i allmänhet, men främst på dubbelpedal. Basisten Johan Nilsson märker man av nu, för en gångs skull och det är kul, då han faktiskt är en ganska schysst basist.
Leadsångaren/gitarristen Christian Andersen har även han blivit bättre på sina två antaganden. Nytt för i år är deras nya leadgitarrist, Attila Botor, som är ett lyft i jämförelse med deras förra. Tack!
Som sammanfattning kan jag säga att Amphobia har blivit ganska mycket bättre än tidigare, men att de fortfarande har en bit att gå och ett par timmar att spendera i sin replokal för att falla en pessimist som mig i smaken. De verkar ju dock ha publiken på sin sida och det är ju publiken och inte nån fattig recensent man ska lyssna på.
Stand-in Martins kommentar
Jag är inte road av hårdrock och då jag är tondöv och samtidigt inte vet skillanden på en gitarr och en bas kan jag inte säga något om Amphobia som musiker. Som förra året verkar Amphobia dra en stor hårdrocksälskande publik.
Individuella priser
Bästa trummor: Rickard Månsson, Filt
Bästa bas: Patrik Palmér, Soma
Bästa sång: Sebastian: Jellow
Resultat
Publikvinnare: Jellow
Juryns favorit: soma
