Vad jag förstår det som spelar de en sorts jazz/funk-fusion och de spelar den väldigt väl! Fantastiska individuella prestationer och en väldigt samspelt repetoar höjer mina ögonbryn och det verkar imponera publiken.

Detta får mig att tänka på en viktig sak som musiker inte verkar tänka på så mycket - man måste inte imponera, man måste tilltala. Som tur är har dessa 3 pågar tänkt på det. De tilltalar verkligen! I alla fall tilltalar de mig och publiken ser inte särskilt uttråkad ut de heller.

Vad de gör så bra enligt mig är hur de hanterar styckena i sin musik. De spelar liksom inte bara bit för bit utan de spelar det med litet av en röd tråd och ger det hela ett mycket välarrangerad intryck.

Trummisen Walle är mycket experimentiell, men inte till den grad att det bara är en massa show-offs, utan på det viset där det helt enkelt bara känns rätt.

Basisten hanterar både vanlig fingerteknik och slapping och väljer väl när han ska använda sig av de både teknikerna. Snygga basgångar dessutom.

Keyboardisten har verkligen tänkt till när det gäller att välja "instrument" ur sitt klaviatur. Orgel här, el-piano där, effekter hit och dit - allt för att skapa den där viktiga atmosfären.

En viktig och snygg detalj var att de som sagt höll en röd tråd i form av något sorts signaturstycke mellan låtarna. Detta gav det hela ett mer sammansvetsat intryck.

Kort och gott; Ett mycket kompetent band gjorde en mycket kompetent spelning och jag vill verkligen se dem i semifinal. Trots att det inte är den där vanliga pop-rocken som Popkorn så ofta levererar så hoppas jag att publiken som är här håller med mig.

Detta är bra.

Trummisen Walle kammade hem trumpriset, precis som deras basist Alfred tog baspriset. Tyvärr klarade de sig inte längre.