Hedersvärt och det brukar ju gå bra för band som rest mer eller mindre långväga till Tivoli. Förra året gick ju Hässleholms Pete Thompson till final. Så visst var det många fördelar på Enfaceds sida.

Från den första tonen på den inledande låten Disaster var saken glasklar redan från början. Det spelades brutal metal utan krusiduller där man påmindes om väldigt trevliga band så som Hatebreed och In Flames. Deras stora fördel låg främst i den brutalitet som framfördes vilken vara som gjuten för en stor moshpit. Den uteblev dessvärre, främst på grund av en slö publik. En annan fördel var samspelet mellan de båda sångarna Andreas Olsson och Lennie Bengtson där den ena growlade djupt och den andra skrek precis som vanligt.

Ilska fanns det gott i bandet, något som i alla får mig att tända till i musikaliska sammanhang och jag stod verkligen och stornjöt av det som framfördes av scenen. Det var nämligen precis sådan musik som spelas titt som tätt i min lägenhet och att Enfaced dessutom gjorde detta med bravur satt som en frispark rätt i krysset.

De visade sig även vara duktiga musikaliskt vilket inte gjorde saken sämre, detta plus en härlig känsla och närvaro på scenen trots den väldigt slö publiken. Ett suveränt band helt enkelt jag gärna ser vara långvarigt i denna tävling

Även om jag tyckte att detta med råge var kvällens bästa band så tyckte dessvärre varken juryn eller publik likadant. Enfaced tvingades vända tillbaka till Kristinastad utan att få stå på Popkorns scen fler gånger detta år. Men jag hoppas ju verkligen de ställer upp nästa gång för detta var riktigt bra! Helt utan priser blev de dock inte, utan Simon fick pris för bästa gitarrist och de båda sångarna delade på priset för kvällens bästa sånginsats&