Alexanders pianospel är också det som gör Palo Alto till något mer än bara ett vanligt förutsägbart och tråkigt band. Han får också rejält med spelutrymme i låtens stick.

Andra låten är långsammare, med en gitarrlös vers och känslosamma "aåååååh":n, men med en smäcker keyboard slinga.

Sångaren Niklas Lindèn, införd jacka på det varma Tivoli, har en okej röst, men han rör sig så här långt över ett så begränsat register att det är svårt att säga mer om hans insats.

Bassisten Nicolai utmärker sig inte speciellt, men han spelar vad han ska. Inte heller trummisen David får mycket utrymme för indiviuella utsvävningar, men spelar habilt.

I tredje låten återgår de till ett snabbare tempo. Niklas röst känns plötsligt väldigt mycket som Gallagher i Oasis.

Smäckert break sätter de i alla fall, det känns uppfriskande. I denna låten får varje individuell medlem mera utrymme och det låter också bättre, deras bästa låt ikväll.

I deras sista låt får återigen Alexander mycket svängrum med sin keyboard och han gör det bra. Mycket av publikens uppmärksamhet stjäls av några glada (och säkert förfriskade) gossars dans framme på den tomma ytan.

Trots Niklas bedjan om mer ös blir det inget av den varan och de avslutar spelningen.

Sammanfattning: Trots en duktig keyboardist känner inte jag att Palo Alto var tillräckligt intressanta för att klara sig vidare till semifinal, en liten chans på juryn. Niklas fick pris för bästa sång, men Palo Alto gick inte vidare.