Iallafall, i första låten bjuder på ett smäckert "oa-ah-oa-ahah" i refrängen. Linda Carlsson på klaviatur färgar musiken med sitt plinkplonkande (det är inte faktiskt inte illa menat).

Sångaren Egon kastar den röda kavajen och solot av gitarristen Dennis Lindeborg övergår snyggt till ett uppbyggande mainriff.

Andra låten inleds med ett svängigt trummkomp. Jag kommer på att det är Marlon är betydligt svängigare än senast jag hörde dem. Så här långt är de faktiskt kvällens överraskning.

Egon stjäl mycket av uppmärksamheten, såsom en frontman ska göra, med de andra medlemmar gör alla stabila insatser. Trummisen Emil var klart godkänd.

Tredje låten öppnas med trummor, vilket känns fint som omväxling till det alltmer populära (bland band som har pianister) att öppna låtarna med piano som tycks ha genomsyrat årets Popkorn.

Publiken börjar gå igång på allvar nu också, det hoppas och dansas rätt friskt längst fram. När Egon "oooah":ar ikapp med gitarren kan man inte undgå att dra på smilbanden. Det är riktigt skönt och det känns som att de vågar bjuda på sig själva.

Fjärde låten förvandlar publiken längst fram till galna dansentusiaster. (Faktiskt börjar publiken stagediva nu också)

Låtmässigt har den är främst snygga break och smäcker gitarrmelodi. Marlon är intressanta att se på och helt klart det band som överraskade mig mest ikväll.

Sammanfattning: Marlon var ikväll det mest intressanta bandet att se och lyssna på. Helt klart mycket, mycket bättre än när jag hörde dem senast. Marlon tog, för mig något överraskande, juryns röst och är nu i final. Men absolut inte oförtjänt.