Sångaren inleder med att lova de bästa tjugo minuter av våra liv. Med bar överkropp river de igång första låten Never gonna get old. (sångaren Pontus Berg visar i alla fall upp sin bringa). Det är riktigt fin hårdrocksstämmning, den ena rockposen avlöser den andra från såväl gitarrister som bassist.

Ett riktigt härligt övertonssolo av Nicklas Raab. En riktig stänkare och publiken börjar gå igång. Härligt. Nästa låt, Louie, inleds inte lika hårt, men svängigt är det.

Utan keyboardisten Daniel Nymberg hade nog ljudbilden inte varit lika harmonisk, låten balanserar nästan till punkrock men hamnar någonstans i ett gränsland som jag inte hört på länge.

Postcard from the other side of the morning är tredje låten. Efter att ha vant mig vid titeln (och det tog ett tag) blickar jag ut över publiken. Det är nog för att de som pluggar har sportlov som folk ser lite trötta ut redan.

Nytt solo. Svängigt. Låtens slut följs av flera rockposer, vilket publiken uppskattar, och jag med.

Engelskt introsnack till sista låten. "Lite lamt" som Pontus Berg inleder med att säga, men efter ett tag är publiken ändå på. Jag noterar fyra killar och en tjej med bara överkroppar med The H A Z E skrivit på sina kroppar, lite publiksupport har de, kan man påstå utan att ljuga,

Ett trumsolo förgyller tredje låten och med det saknas bara att sångaren börjat waila. Ingen wailning, men de går ut med stil ändå..

The Haze gick också vidare från första omgången på publikens röst och Pontus Berg vann pris för bästa sång.