Trummisen öppnar med ett jävligt skönt groove i "When the echoe"'s gone". Med visp i ena handen och ägg i andra håller han tempot och svänget uppe galant och byter sen till ett par stockar för att höja trycket lite. Musikstilen påminner enligt mig om en blandning av jazz, country, lite folk och lite blues.

De är galanta musiker alla fyra och sångaren sjunger med ljuv stämma. Mycket bra, mycket bra. Andra låten, "Chewinggum diseace" är likt första låten mycket bra och de har mycket bra känsla för dynamik. Johan Malmberg tar fram banjon och lirar som en jävel i olja.

De är bra live, för de framför sin genre väldigt fint och snyggt och jag kan även tänka mig att de är riktigt bra på skiva. Sångaren Christoffer Ståhle sjunger inte bara bra utan imponerar även rejält genom att spela de avancerade slingor samtidigt. Jädrans snitsigt. Bassisten lägger sköna gångar under gitarrerna, banjon, sången och även över trummorna.

De är mycket tighta, mycket skickliga och helt enkelt mycket bra. Jag gillar det väldigt mycket. Himla tråkigt att de inte gick vidare, men de fick i alla fall tre individuella priser; Trummor - Anton Eger, Sång - Christoffer Ståhle och Baspriset togs hem av Svante Boo.