Första låten, Be Mad, startar publiken. Sju låtar ska de hinna, "sju korkade låtar" som sångerskan Emelie Olsson vackert säger det. [Vi i redaktionen antar att Jonas var lite halvdöv i onsdags, då Emelie enligt uppgift sa "sju kortare låtar". /reds anm.]

Till andra låten börjar gitarrljudet att fungera och Emelie kallar upp sin syster som dansar på scenen och det är betydligt mer fart i andra låten, mycket mer. Som ett mjukare Kittie på speed?

Tredje låten, Need For Noodles, och sången växlar mellan skönsång och riktiga metalskri. "Westernlåten" följer och är.. inte alls som tidigare låtar. Eller.. Jo, det blir det efter ett tag. När damerna bjuder upp till primalskri blir karlarna glada. Jag med.

Det går snabbt mellan låtarna, de lokala tösabitarna håller tempot uppe och publiken hänger med, de har lätt bäst publik så här långt. De vinner nog inte hos juryn, men de kan nog ta publiken.

Sjätte låten, My Picture, har en gitarrslinga som jag bestämt har för mig att jag hört förut, men jag kommer inte på varifrån jag känner igen den.

Det går fortfarande undan, tjejerna tappar inte suget och ler lite då och då. Liten trummiss i sista låten, Anasis (vilket rim), men ingen verkar bry sig så mycket. Avslutande rockpose av gitarristen Jennifer Getz, pluspoäng.

De gick inte vidare, men trummisen Lina blev utsedd till bästa trummis.