Liksom förra gången jag såg dem inleder Hässleholmspågarna med "I'm just a fool". En stor del av låten går åt att jag försöker hitta någonting som sticker ut och gör musiken speciell. Det är klart, farfisan är ju onekligen lite originellt, men i övrigt då? När de inte spelar eller sjunger fel en enda gång borde man ju hitta något som är speciellt.
"I'm just a fool" är inte direkt dålig, men tyvärr är det alldeles för slätstruket och intetsägande för min smak. Skam den som ger sig. Andra låten bjuder på lite countryvändningar på gitarren, vilket faktiskt känns skönt att det blir, än om hur lite, mer varierat.
Men hör och skåda, nu börjar det ta fart! Farfisan kommer in på allvar i låten och plötsligt är det mindre slätstruket och det börjar kännas intressant att lyssna på Pete Thompson.
Det är inte alls så slätstruket som första låten och när den avslutas har jag faktiskt börjat komma igång med Pete och grabbarna.
I tredje låten kommer ännu mer bättring. Nu börjar det bli bra på allvar. De lämnar det intetsägande lågmälda bakom sig och börjar dra lite åt rockhållet. Det är en markant förbättring, men plötsligt står det klart för att låten kommer till stor del att framföras i falsettsång, vilket förfärar mig oerhört.
Jag börjar ångra att jag önskade att de skulle lämna det lågmälda, för det är de faktiskt riktigt bra på. Det är oerhört synd att de lagt sångslingan så högt. Bortsett från det är detta är detta deras klart bästa låt och en välkommen utveckling.
I fjärde låten återgår de då, som jag önskade mig, till det lågmälda igen. Sången repar sig, det blir välorkestrerat, välspelat och väl framfört. Men ack så lågmält. Fortfarande kvarstår mitt problem. Det är helt enkelt inte intressant. Det är bra, men inte intressant. Dock kommer en häftig avslutning.
Sammanfattning: Jag förstår mig fortfarande inte på Pete Thompson, fast bitvis är det faktiskt rejält mycket mer uppskattat än den första spelningen jag såg.
Pete Thompson fick nöja sig med en tredjeplats i årets Popkorn, ett snäpp lägre än vad jag hade tippat.
