Post Absence

Post Absence går ut direkt med svängiga bossanova-inspirerade takter. Särskilt gillar jag handtrummorna som lättar de annars tunga basgångarna. Scenljudet är en aning påträngande, men ge mig en bättre avvägd första låt och jag köper skivan!

Den andra låten känns inte riktigt lika medryckande. En känsla jag får är att särskilt elgittarren inte riktigt kommer till sin rätt - basljudet tar lätt överhanden. Och även om det inte går att ställa några audiofiliska krav på en livespelning så får man nog säga att detta är till nackdel för Post Absence gentemot en del andra band.

Detta är inget pumpande ös utan finlir av hög kvalitet, som förtjänar att avnjutas från en bra inspelningsstudio. Det är ju trots allt åtta stycken på scen som spelar och då förtjänar alla att höras. Trumpeter som spelas skickligt är man t.ex. inte helt bortskämd med.

Bandet kör på musikalisk kvalitet och gör inget särskilt för att försöka få med sig publiken. Lite synd kanske. Det hade nog hjälpt med ett mer publikfriande band för att få igång kvällen.

Publiken håller snällt ett avstånd på minst 5 meter till scen trots att lokalen där bakom är välfylld på folk. Men spelningen nådde uppenbarligen fram trots allt, eftersom Post Absence går vidare till kvartsfinal.

Explicit

Nästa band på scen är Explicit, som kör med ett ganska klassiskt hårdrockssound. Redan från början gör bandet ett aningen nervöst intryck. Bland de mer orutinerade på scen ikväll kanske? Det är först med ett vackert och snyggt inpassat gitarrsolo som det hela känns medryckande.

Ballader kan ofta vara väldigt bra i sig, men det är sällan de passar särskilt bra in i en annars ösig föreställning. Så är fallet även denna gång, och tyvärr känns det inte riktigt som om sångerskans röst klarar av den avslöjande låten.

Men det märks att sångerskan verkligen anstränger sig för att göra ett bra och engagerat intryck. Tyvärr är hon ganska ensam om det på scen. Låtarna spelas upp, inte mycket mer. Jag kan inte hjälpa att tycka att detta är ett ganska intetsägande band, men det känns ändå orättvist att skriva ner det allt för mycket.

De är inte dåliga, inte alls! De är på god väg och med lite tid och rutin kommer de bli något som definitivt är värt att lyssna på!

Twisted Twins

Twisted Twins väcker uppmärksamhet så fort de kommer in i lokalen, med sina enorma peruker. Och det märks direkt att de planerar att stå ut ur mängden den här kvällen! Två trummisar spelar samtidigt och publiken dras snabbt med i det Rage Against the Machine-liknande soundet. Fett ös!

Hela framträdandet andas glöd och entusiasm och alla går verkligen upp i sin roll. Tre stycken på scen varken sjunger eller spelar något instrument, utan finns där enbart för att ge ett roande mervärde på spelningen. Och det lyckas de bra med.

Sångaren ropar ut: "How many people here masturbates!?" och den uppjagade publiken vrålar högljutt tillbaka. Musiken når verkligen ut i varenda kvadratcentimeter av lokalen och det är inte många som inte rör på sig i takt.

Musiken varvas med skruvade rollspel med religiösa övertoner, blandat med rappa motkommentarer och anspelningar på sex. Det avslutande numret med clownen går dock inte riktigt hem, och det känns som ett billigt avslut på en annars fet spelning i höghastighet.

Captain F.U.B.A.R.

Captain F.U.B.A.R ropas in av publiken och någon viftar med en flagga med bandets namn på. Och de går ut hårt. Här är det inget finlir inte, utan det är gitarriff och bas som dånar ut i folkvimlet.

Visst lyckas bandet förmedla ett visst engagemang, men det känns ändå som om de kommer lite billigt undan när de får fram kvällens förmodligen största publikreaktion och spontana applåder.

Musikstilen faller antagligen de flesta i smaken, och visst är det ett medryckande framförande. Dock en tät ljudmatta och ett solo hade lättat upp. Och efterhand som rosorna börjar kastas in på scen i slutet av spelningen börjar jag undra hur många kompisar till bandet det egentligen finns i publiken... Kompisar eller inte, bandet går inte helt oförtjänt vidare till kvartsfinal!