Detta band skulle man rösta på för att de hade spandex på sig, och kanske ingenting under. De började med ett långt intro för att få upp stämningen. Sist ut på scen kom sångaren, som var ensam med att ha vanliga byxor på sig. Han hade också en orange kavaj med axelvaddar på sig, som såg hemmasydd ut. På näsan satt ett par åttiotalsbrillor.

Tyvärr hade ena gitarristen problem med sitt instrument i början. Det fixade sig tillslut och han försökte kompensera den tid hans gitarr varit tyst, genom att springa runt och hoppa på scenen. Bandet fick igång dansgolvet utan några större försök. Det var uppenbart att det var många föräldrar och andra bekanta som var där för deras skull.

Sångaren hade en ganska vanlig röst som inte stack ut speciellt mycket. Detta övervägdes med en bra scennärvaro och de övertygade publiken om att åttiotalet inte var över. De hade en otrolig energi, låtarna fastnade lätt i huvudet och de bjöd på ett roligt framträdande. Sångaren Anton hade heller inte en röst som de övriga sångarna, vilket var tacksamt då man vid kvällens slut började tröttna på den typen av musik. Dessa spelade lite mer 80-talsdisco/dansbandsrock och hade riktiga hockey- och pudelfrisyrer.