Det hade laddats upp med barstolar och mysstämningen hade höjts till max. Det var nu dags för lite akustiskt blandat med pop, jazz och blues. In på scenen hade fyra killar och sångfågeln Frida, som fick bekräftelse för sin fina röst av juryn, kommit in. Med sig hade de tagit intressanta instrument, bland annat saxofon som spelades av Sax-Macke, på bara sexton år och nyss tillkommen i bandet. Han gjorde att deras låtar, som handlade om bland annat deras barndom, livet och minnen, blev lite mer jazziga. Annars var de trallvänliga och mysiga, men stack inte ut speciellt mycket.

Efter deras första spelade låt ville applåderna inte ta slut och sångerskan blev helt till sig och erkände att hon aldrig fått så mycket gåshud under en spelning. Det berodde antingen på Sax-Macke, som hade många solon, eller publiken trodde hon och det märktes verkligen att många hade kommit dit för att titta på dem. Det var alltså, av applåderna att döma, inte helt otippat att publiken tog dem vidare.

Mellan Lights och föregående band, som var Life Untold, hade publiken på dansgolvet ökat märkbart och Fridas mellansnack uppskattades av dem. I mitt tycke var mellansnacket lite väl mycket, då det även kom in mitt i låtarna. Deras scenspråk var mysigt och passade till musiken. De satt ner och gav ett lugnt intryck och det behövdes inga livliga rörelse.